Bra typsnittshanterare på PC?

Det finns mängder med människor som ständigt vill övertyga mig om sin PC:s förträfflighet. Då kanske någon av er vill informera om vilken typsnittshanterare som man ska välja på PC. ATM Deluxe verkar ha gått ur tiden för länge sedan men Windows är fortfarande lika uselt på att hantera typsnitt som det var på 90-talet.

Nej, att kopiera typsnitt fram och tillbaks ur font-mappen i Windows-katalogen anser jag inte är att "hantera" typsnitt. Tydligen så har man lagt ner utvecklingen på Linotype Font Explorer, men jag hittade en föråldrad beta här:
http://fex.linotype.com/download/pc/FontExplorerX-0.9.1.2250.exe

Mac-versionen är uppe i 2.1.
Och jag känner inte för att använda Suitcase, det sög för 10 år sedan, det sög för fem år sedan och suger förmodligen minst lika mycket idag.

Alla har åsikter om psykiatrin - speciellt de som inte vet något...

Alla har en åsikter om psykiatrin, särskilt de utan kompetens på området skriver Sten Levander i en utmärkt artikel i DN.
Levander menar att psykiatern som gestalt alltid har fascinerat – en person som ser rätt igenom en människas livslögner och som därmed är farlig och har makt, men också är välvillig, hoppingivande och tröstande. Något hände med den bilden under 60-talets vänstervåg – vi var fortfarande farliga men blev nu onda.
Personer med psykiatrisk ohälsa är de stora förlorarna, professionen därnäst. Vi har delvis oss själva att skylla – under lång tid fanns det femtekolonnare inom psykiatrin, som hade egna icke vetenskapligt belagda uppfattningar om de psykiska störningarnas natur och rätta behandling. Den skadan har ännu inte reparerats.
Vidare skriver Levander att även om de sedan länge arbetar i team har övriga deltagare fått en negativ bild av psykiatrin som medicinsk vetenskap under hela sin utbildning. Detta gäller särskilt socionomer – våra viktigaste samarbetspartners inom kommunernas socialtjänst, men också sjuksköterskor.

Blivande psykiatrer läser psykiatri i mindre än fem veckor under sin grundutbildning till läkare. De har inte en kunskapsnivå som räcker för att försvara sig mot all negativitet. Någon att luta sig mot under den fortsatta utbildningen finns inte heller: flertalet akademiskt skolade och forskningsaktiva mentorer har försvunnit från klinisk verksamhet. Sådan leds numera i nästan alla fall av icke-psykiatrer, utan egen kompetens inom området och ofta med en grundmurad misstänksamhet mot dem som har den.
Så enkla ting som strukturerade bedömningar för att fastställa diagnos och identifiera och kvantifiera grundläggande problem görs nästan inte alls, än mindre kvalificerade och välmotiverade medicinska utredningar. Psykiatrin förväntas serva engelska sportbilar med en cykelverkstads utrustning och kunskapsnivå.

Fortfarande hänvisar psykiatri­kritiker till lobotomier när de vill drämma till ordentligt. Lobotomier fungerade ganska bra på sin tid, kanske till och med bättre än dagens läkemedel vid schizofreni. Kritikerna talar i stället tyst om den värsta katastrofen: antipsykiatrins och vänsterns marknadsföring av den befängda teorin att schizofreni orsakas av onda mödrar och sjuka familjer. Behandlingen var att skilja den som drabbats av sjukdomen från sina anhöriga. Konsekvenserna av detta var förfärliga för patienter såväl som familjer. När kommer ursäkten, undrar Levander

Köpte nya vinterkläder

Eftersom jag redan var så förutseende och köpte nya chelseaboots på rean förra året, samt att jag kan ha min svarta rock ytterligare en säsong så kunde jag med gott samvete köpa nya accessoarer i höstens modefärg grått. (Att jag dessutom tappat bort dem jag hade förra säsongen var ytterligare en orsak…)

En hundtandsmönstrad gubbkeps i grått och svart.
En matchande halsduk i viskos.
Och svarta skinnhandskar med rutmönster och dragkedja.

Får se hur länge jag kan hålla ordning på dessa. En kompis tyckte jag skulle skaffa sådana där som barn har och som håller ordning på vantarna, men jag vet inte… Jag är skeptisk. Mycket skeptisk…

Hellre utnyttjad än bortglömd?

Jag hittade följande artikel på nätet om Left is Rights konkurs. Om man ska tro artikeln så var tyvärr Left is Right ytterligare bara ett i raden av projekt som såg bra ut på ytan.
Medan Olle Öberg plockade ut en lön på 60.000:- i månaden gick företaget under förra året back med fem miljoner och under året innan gick de tre miljoner back. Konsulterna fick löner på mellan 16.000:- - 17.000:- i månaden före skatt, men sociala avgifter och löner bekostades till stor del av arbetsförmedlingen eller försäkringskassan, dessutom hölls lönerna nere genom långa praktikperioder på upp till tio månader.

I augusti gick företaget omkull, sedan de ansökt om rekonstruktion i februari tidigare under året, enligt följande artikel.

Jag träffade Olle senast i April då han medverkade på Attentions NPF-forum i Västerås, och hans föredrag handlade om just "framgångssagan" Left is right och han visade bilder från Fredrik Reinfeldts besök.
Jag minns att jag efteråt frågade om hur det gick med etableringen i Göteborg. Han svarade att alla planer på nyrekrytering just nu låg på is med tanke på det finansiella läget men att de ändå planerade att öppna ett kontor med konsulter under nästa år.
Det var bara fyra månader innan företagets rekonstruktion misslyckades och gick omkull, så Olle måste ju redan då vetat hur landet låg till.

Trots låga löner och långa praktikperioder har företaget Left is Right haft väldigt gott rykte bland aspergare och många har sett det som sin enda möjlighet att ta sig ut på arbetsmarknaden.
Det får mig lite att tänka på en representant från Moçambique som talade om hur globaliseringen påverkade landet och att man hellre blir utnyttjad än bortglömd.

Samtidigt så startar det en mängd projekt, daglig verksamheter och utbildningar runt omkring i landet som alla har som målsättning att hjälpa neuropsykiatriskt funktionshindrade ut på arbetsmarknaden och alla vill lyfta fram dessa projekt som lyckade. Men lyckade för vem? För personalen som arbetar i dem eller de som deltar?

Högsbo misshandlar barn med autism

Madelein Larsson Wollnik, styrelseledamot i Attention i Göteborg hävdar i en debattartikel i Göteborgs-Posten att stadsdelen Högsbo misshandlar barn med autism. Genom upprepade förändringar och försämringar av deras grundskoleverksamhet har ansvariga skapat stora svårigheter för våra barn som behöver trygghet och struktur. Det är som att ta insulin från en diabetiker, skriver Madelein Larsson Wollnik.

Kritiker är inte välkomna

Imorgon håller Socialförsäkringsutskottet i riksdagen en öppen utfrågning om förändringarna i Sjukförsäkringen, dit man inbjudit ett antal olika organisationer.
Jag vet inte om Attention på riksnivå har blivit inbjudna, men jag har inte blivit tillfrågad om att åka dit och representera oss om så är fallet, annars skulle jag naturligtvis ha gjort det.

Men vad jag blev väldigt förvånad över är att man vägrat låta nätverket Resurs som främst arbetat med den här frågan komma dit överhuvudtaget.
- Jag tycker det stämmer rätt väl med hur många sjuka och utsatta känner sig - utestängda och avvisade. Samhället pratar om oss, inte med oss, säger Jenny Fjell som startat Resurs.

Det känns som om man redan på förhand inte vill släppa in kritiker av den nya reformen. Hur mycket prestige ska Christina Husmark Pehrsson det låta gå i den här frågan innan hon backar och erkänner att hon har fel?
En reform full av fel blir inte mer rätt bara för att man försöker tysta dem som påtalar felaktigheterna…

En del dagar är pissigare än andra

Jag vaknade en bra stund innan jag skulle gå upp, men istället för att gå upp så låg jag kvar i sängen, annars brukar jag vara för rastlös för att ligga still. När Philips wake-up lampan tände sig hade jag ingen lust att kliva upp alls, mobillarmet hann att gå i gång och jag var hur seg som helst.
När jag skulle göra en latte så blandade jag oboy-pulver i mjölken av misstag, det smakade för jävligt.
Jag missar bussen, den gick visst 18 över och inte 20 över.
Jag går till spårvagnen som kör iväg när jag bara är ett par meter bakom och jag vet att chauffören ser mig när jag går mot vagnen. Väl nere på Vasaplatsen klev jag åtminstone denna gången inte på tian medan jag väntade på trean, annars så brukar jag göra sådana saker hela tiden.
När jag tar kaffe på jobbet så glider väskan ner på armen och jag häller kaffe över halva mig och köket.

Det känns som att ligga kvar i sängen hade varit det vettigaste alternativet idag.