Hellre utnyttjad än bortglömd?

Jag hittade följande artikel på nätet om Left is Rights konkurs. Om man ska tro artikeln så var tyvärr Left is Right ytterligare bara ett i raden av projekt som såg bra ut på ytan.
Medan Olle Öberg plockade ut en lön på 60.000:- i månaden gick företaget under förra året back med fem miljoner och under året innan gick de tre miljoner back. Konsulterna fick löner på mellan 16.000:- - 17.000:- i månaden före skatt, men sociala avgifter och löner bekostades till stor del av arbetsförmedlingen eller försäkringskassan, dessutom hölls lönerna nere genom långa praktikperioder på upp till tio månader.

I augusti gick företaget omkull, sedan de ansökt om rekonstruktion i februari tidigare under året, enligt följande artikel.

Jag träffade Olle senast i April då han medverkade på Attentions NPF-forum i Västerås, och hans föredrag handlade om just "framgångssagan" Left is right och han visade bilder från Fredrik Reinfeldts besök.
Jag minns att jag efteråt frågade om hur det gick med etableringen i Göteborg. Han svarade att alla planer på nyrekrytering just nu låg på is med tanke på det finansiella läget men att de ändå planerade att öppna ett kontor med konsulter under nästa år.
Det var bara fyra månader innan företagets rekonstruktion misslyckades och gick omkull, så Olle måste ju redan då vetat hur landet låg till.

Trots låga löner och långa praktikperioder har företaget Left is Right haft väldigt gott rykte bland aspergare och många har sett det som sin enda möjlighet att ta sig ut på arbetsmarknaden.
Det får mig lite att tänka på en representant från Moçambique som talade om hur globaliseringen påverkade landet och att man hellre blir utnyttjad än bortglömd.

Samtidigt så startar det en mängd projekt, daglig verksamheter och utbildningar runt omkring i landet som alla har som målsättning att hjälpa neuropsykiatriskt funktionshindrade ut på arbetsmarknaden och alla vill lyfta fram dessa projekt som lyckade. Men lyckade för vem? För personalen som arbetar i dem eller de som deltar?