På studiebesök på NÄLs psykakut

Idag gjorde jag studiebesök på NÄLs psykvårdsmottagning, sedan jag missat att hämta ut Efexor med tre dagar. Regelfascisten på Apoteket vägrade att hjälpa mig, utan hon tyckte att det var mycket enklare att skicka iväg mig till psykakuten 2.5 mil bort. Där fick jag vänta i fem timmar, de hade dock kaffe, te och ett rökrum. En av sköterskorna kom med mackor och mjölk. Jag träffade på en tjej som var kriminalvårdare och som jag gick i samma klass som i Högstadiet, det var inte så lite pinsamt. Inget man säger när man befinner sig so patient på psykakuten kan låta trovärdigt. Till andra kommer hon att säga:
"Jag träffade på Henrik, han var helt borta och yrade om att han studerade på Chalmers."

Maud är skyldig till den diskriminering som drabbar oss funktionshindrade

Att man inte gjort något betyder inte att man är oskyldig, i synnerhet inte om personen är Näringslivsminister och ordförande för Centerpartiet.

I torsdags så var jag på middag med Almega, under middagen så höll nuvarande näringslivsminister Maud Olofsson ett anförande om människor som resurs. Efter middagen så passade jag på att prata med henne om vad regeringen har gjort för att hjälpa funktionshindrade studenter ut på arbetsmarknaden.
Maud Olofsson, blir tyst och efter en stund svarar hon:
- Vi har inte gjort någonting! Vi har valt att lägga fokus på andra vanliga människor som inte har problem och få in dem på arbetsmarknaden.
Jag ger kort information om hur läget ser ut för neuropsykiatriskt funktionshindrade på arbetsmarknaden och att över 50 procent är arbetslösa, det är inte något som hon känner till, men hon vill veta hur jag tycker att man kan lösa problematiken.
Jag berättar om att sex timmars arbetsdag som hade varit väldigt bra för denna grupp, där många har lägre uthållighet och måste ladda om oftare. Maud Olofsson är själv ett energiknippe som heter duga har jag fått höra och som aldrig blir trött, så jag är inte förvånad över att hon inte förstår.
- Arbeta mindre, vi måste ju arbeta mer, skriker hon nästan upprört.
Jag kontrar med att om fler är ute i arbete så är det väl fler arbetade timmar som görs, även om varje individ arbetar mindre. Men att införa sex timmars arbetsdag är det enda sättet att anpassa arbetsmarknaden för alla, för annars blir det så att personer med neuropsykiatriska funktionshinder blir ännu mer avvikande.
Tyvärr köper hon inte detta resonemang.
En annan sak skulle kunna vara att informera företag om neuropsykiatriska funktionshinder, vad det innebär och hur de fungerar på en arbetsplats.
Detta ställer sig Maud mer positiv till. Jag överlämnar mitt visitkort och säger att hon får gärna lov att höra av sig, men jag tror naturligtvis inte att hon kommer att göra det och innan hon går så tillägger jag att vi ses säkert på Almedalen.
Någon borde upplysa Maud om att man inte har gjort något inte är detsamma som att man är oskyldig.

Kännedomen om neuropsykiatriska funktionshindrade måste öka!

Att öka kännedomen om neuropsykiatriskt funktionshindrade är det enda sättet att bryta den strukturella diskriminering som drabbar oss.

Som nytillträdd ordförande för Attention i Göteborg har jag en spännande tid framför mig, det handlar om att öka kännedomen om oss som organisation, bygga upp nya kontakter och vårda de gamla, inte minst handlar det om att informera om funktionshindret. Människor med NPF (neuropsykiatriska funktionshinder) är en praktiskt taget totalt osynlig grupp i samhället. Ett bevis på detta är att kännedom om beteckningen NPF och dess innefattade diagnoser (ADHD, Aspberger, etc) nästan enbart är begränsad till en liten grupp i samhället. Många människor vet inte vad detta är och har fått sin bild av funktionshindren från fördomsfulla dokumentärer och tidningsartiklar i mer spekulativa medier. I synnerhet märks den alltmer eskalerande svartmålningen av diagnostisering och medicinering som tillåts fortgå.
Det här är alla symtom på ett samhälle som misslyckats med att upplysa om vad som är en demokratisk katastrof; att en stor grupp i samhället får sina mänskliga rättigheter kränkta pg a att de har ett osynligt funktionshinder. Sverige är ett av de länder i världen som stolt säger sig stå för demokrati och människors lika värde. Som funktionshindrat märker åtminstone inte jag av detta, hur vi blir behandlas som grupp och oavsett intressepolitik från lobbyinggrupper gentemot myndigheter och beslutsfattare, märks inte mycket av den politiken.
Det vi ser idag är hur Neurotypiska (personer utan NPF) utesluter och stigmatiserar oss med NPF och ju mer man granskar hur vi bemöts i kontakter med myndigheter, i skolan, på universitetet, på arbetsplatser etc, desto mer framgår att detta är ett strukturellt problem. Detta kräver strukturella förändringar och inom kommande verksamhetsår kommer Attention att både påvisa dessa och att verka för att de genomförs.
Fina ord om allas lika värde får aldrig bli något som stannar som betydelselösa ord på ett papper, då saknar de liksom många människor gör idag ett värde och det anser jag att ett demokratiskt samhälle aldrig kan acceptera.

Efter påsk

Jag var på fest hos Micke och Martin i Varberg och fick se deras nya lya. Väldigt modernt. Hm... Jag borde klaga på hyresvärden över att jag har skåpsluckor som inte går att öppna utan våld.
Jag får kritik för att jag shoppar på forumet. Tydligen får inte socialdemokrater lov att shoppa. Nej, jag vet att det är fruktansvärt omoraliskt, men jag tycker det är kul. Jag tycker att alla människor borde få lov att shoppa, inte bara en liten grupp rika. Om de nu vill shoppa, en del människor hatar det, så olika kan det vara. Men jag tycker det är kul, jag tycker om ytliga saker med.
Det kunde varit värre:
Jag kunde ha varit en mordlysten psykopat eller en pedofil (undrar vad de röstar på?) men jag tycker det är kul att shoppa och underkastar mig alltså kapitalismen…
Bränn mig på bål!

Ska på fest

Jag gjorde ett stort misstag igår. Jag köpte ett par röda hängslen som jag trodde skulle fungera till en vit kritstreckrandig skjorta, med smala svarta ränder alltså. Det fungerade inte alls, hängslen var för breda, de satt illa och det fungerade överhuvudtaget inte alls. Men som tur var hade Solo öppet idag så jag kunde lämna tillbaks dem och sedan kunde jag köpa den där Acne-kavajen som jag fingrade på igår men som Thomaz tyckte satt illa och menade på att jag aldrig skulle använda dem. Vilket jag inte riktigt håller med om. Jag tror att detta blir bra att ha på sig nu på påsk:

Den vita kritstreckrandiga skjortan från H&M.
Svart smal sidenslips, Dior.
Svart, vitrandig kofta, Jack & Jones.
Svart kavaj, Acne.
Svarta byxor, Filippa K.
Svarta strumpor med röda och grå skotskrutiga detaljer, Burberry.
Svarta och vita skor, Swear.

Björns fest

Jag har haft den värsta natten i mitt liv. Jag var dörrvakt på björns examensfest som mer liknade festen i fucking åmål. Eftersom den hölls i förorten i ett industriområde utanför bergsjön tvingades jag hålla gästerna inomhus, mellan tolv till två för att inte locka dit fler ovälkomna. Vilket ledde till upprorisk stämning. Björn hade sagt att jag skulle riva biljetter i ett par timmar, jag kom hem sex. Förutom att killarna var riktiga hockeypuckon som inget hellre ville än spöa upp dörrvakten, utgjorde själva området en fara i sig OCH björn VISSTE att om jag vetat om detta innan, så hade jag inte ställt upp. Men det skiter han tydligen i. Men tydligen tycker ens vänner att man ska få stå ut med kommentarer som:
Ska vi knulla dörrvakten, eller ska vi spöa honom? Hö, hö...