Har vi inte kommit längre?

Idag var jag på möte med NSPH, och plötsligt dök diskussionen, igen, upp om ordet brukare.
När jag var helt grön för tre år sedan och stötte på ordet för första gången tyckte jag att det var lite märkligt, speciellt eftersom den grupp jag är vald att företräda sällan fick hjälp och kunde därmed knappast klassas som "brukare" enligt ordets egentliga mening.
Men det var ett etablerat begrepp och alla i "branschen" vet vad det betyder, vilket är själva syftet med språket, nämligen att kommunicera.
Brukare är ett etablerat begrepp, och i en vidare betydelse innefattar det också anhöriga, eller vänta, närstående heter det ju numera, eftersom också de kan få hjälp- och stödinsater, även om det sällan sker.
Själv föredrar jag att kalla Attention för en intresseorganisation, eftersom det stämmer ganska bra in på vad vi faktiskt är och gör, vi sprider kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder. (Se där, jag bryr mig inte det minsta om att socialstyrelsen vill att jag ska skriva funktionsnedsättning.)
Sedan vill en del krångla till det genom att bli kallade för närståendeorganisation eller patientförening.
När frågan dök upp idag på NSPH så ville jag bara kräkas, vem orkar bry sig?
Själv tycker jag att vi kan reclaima ordet mupp och kalla oss för mupporganisation.
Det känns inte som om vi har kommit speciellt långt när vi istället för att diskutera svårigheter som vi faktiskt upplever sitter och diskuterar ord. För mig är det ett betydligt större problem att jag kanske blir utkastad från psykiatrin eftersom jag behandlats mer än tre år, inte för att jag har blivit färdigbehandlad, utan just att jag har behandlats i mer än tre år.
Om jag bara får rätt hjälp, stöd, vård, arbete och boende, ja då får ni kalla mig precis vad ni vill.