En ny form av rehabiliteringskedja?

"Man blir inte friskare för att man blir fattigare", brukade Veronica Palm säga i debatten - i det har hon förmodligen rätt. Däremot kan du bli sjukare, riktigt mycket sjukare.
Läste följande hemska debattinlägg i Läkartidningen som beskriver en riktigt tragisk historia om hur en ung man i 30-års åldern med Asperger kraftigt försämrats sedan han fick beskedet om att han skulle utförsäkrats och hamnat i det ovanliga tillståndet stupor, nej det är inte Mona Sahlins stupstock det syftar på, utan är ett medicinskt begrepp som innebär att patienten befinner sig i ett katatoniskt tillstånd, i detta fall fick mannen läggas in och genomgå ECT-behandling.

För ett par veckor sedan var jag på en konferens där Arbetsförmedlingen medverkade och en man berättade att de som blivit utförsäkrade fick genomgå KBT-behandling för att lära sig att hantera den ångest det innebar för dem att stå utan försörjning. Jag tyckte det var oerhört cyniskt och för en sekund verkade till och med Arbetsförmedlingens representant skämmas över att de betalade dyra psykologer, istället för att ge de pengarna till dem som gick genomgå terapin, något som förmodligen hjälpt bättre.

Hela hanteringen av sjukförsäkringsfrågan är ytterst märklig, vilken lekman som helst kan ju se att det måste finnas ett mellanting mellan sjukpenning och sjukersättning, det som i folkmun kallas för förtidspension. Det finns heller inget som hindrar en person som är långtidssjukskriven från att begära hjälp från Försäkringskassan, utan personen kan när som helst begära en samordnad handlingsplan, något som de flesta förmodligen inte ens känner till.

Jag har tidigare berättat på bloggen om hur jag genomgick min andra rehabilitering och hur jag idag arbetar för NSPHiG och Attention i Göteborg. Men vad jag inte brukar tala lika ofta om är vilken ångest jag hade under den här perioden över att jag skulle bli utförsäkrad om jag inte fixade rehabiliteringen. I ett år så levde jag med ständiga katastroftänkscenarion där jag föreställde mig att jag skulle bli hemlös. Jag utvecklade också något som påminner om generaliserat ångestsyndrom där jag började oroa mig för allt i vardagen, vilket till slut gav fysiska symptom som kraftiga smärtor i bröstet. Vissa dagar var det som att ha en kniv i bröstet.

Jag bet ihop, förvisso åt jag en mängd olika ångestdämpande mediciner med föga lyckat resultat. Buspiron hade ingen effekt, Lyrica verkar vara en placebo-medicin med bra varunamn och Abilify gjorde att min ADHD blev 300 procent värre. Det enda som fungerade på mig var Zyprexa, en ganska kraftig atypisk neuroleptika som används för behandling av psykos, nu åt jag förvisso en väldigt låg dos men biverkningar som viktuppgång kom som ett brev på posten.

Jag slutade med medicinen i februari, men det har hänt att jag ätit den vid behov efter det för trycket över bröstet vill inte riktigt släppa.
För mig påminner mig trycket över bröstet om att jag är en av dem som överlevde fyra år med Christina Husmark Pehrsson som Socialförsäkringsminister. Det finns vad jag känner till ett tiotal som inte gjorde det, kanske fler då media sällan skriver om suicid. Betydligt fler har blivit sjukare av den här "rehabiliteringskedjan"?

Var det kanske syftet med utförsäkringarna?
Att människor skulle bli så sjuka att de uppfyllde de nya tuffare kraven för att beviljas sjukersättning, d.v.s. förtidspension men på kuppen blev så dåliga att de inte ens längre kan klara av att medverka i en daglig verksamhet, som mannen i debattartikel. Det är ungefär som att säga:
"Ja, vi kan acceptera att du som är så värdelös blir försörjd av samhället, men det sker på nåder, du får inte ha det för bra, utan helst ska du sitta hemma i ett katatoniskt tillstånd och inte gå utanför dörren. Och glöm allt trams om värdigt liv och god levnadsnivå, du ska vara så sjuk att du helst av allt inte vill leva... Och om du väljer det senare, ja det är ju ditt val, men det blir samhällsekonomiskt mer lönsamt så."

Men när jag läste debattartikeln i läkartidningen, eller när jag läst de hundratals andra artiklar som skrivits, kan jag inte låta bli att känna att jag kom lindrigt undan. Det kunde ha varit betydligt värre, det kunde lika gärna ha varit mig som artikeln handlade om.