Philips Fidelio

Philips Fidelio P9 Eftersom jag bytt mobil så fungerar inte de tidigare ljudlösningar jag haft till min iphone. Eller de hade inte fungerat ändå eftersom Apple bytt kontakt.
Jag har testat en hel del olika ljudlösningar som bygger på Bluetooth, men aldrig blivit riktigt imponerad - inte förrän nu. Ljudet är faktiskt riktigt bra.
Min mobil hittar högtalarna direkt och du kan befinna dig en bra bit från högtalaren utan att de tappar kontakten med varandra.
Tanken med P9 är att du ska kunna ta med den och den kommer inklädd i ett läderfodral som också stänger ned högtalaren när du stänger den. Musiken stängs också av vid inkommande samtal, dessa förs inte heller ut genom högtalaren.
Det är en tung och massiv pjäs, kanske lite i tyngsta laget för att bara bära med sig. Men om du packar med den i en resväska så blir den ett perfekt sällskap på förfesten på hotellrummet. Ytterligare en trevlig funktion är att den har upp till 8 timmars speltid och du kan dessutom ladda din enhet med kvarvarande kräm från högtalarens inbyggda batteri.

Nu har jag övergett Iphone 4

Samsung Galaxy Note II
Jag blev inte så imponerad av Apples Iphone 5, utan började istället att snegla på amsung Galaxy II Note. Säkert är det en telefon som är för stor enligt många, men den stora skärmen är dess styrka. På den kan du få en tydlig överblick över kalendern och den är trevlig att se på film på.
Fler smarta funktioner som att mobilen känner av när du tittar på skärmen och slocknar inte, samt att telefonen försöker att gissa i vilket läge du använder den. Ligger du t.ex. ner så vrider sig inte skärmen. Personligen tycker jag det är en fördel att det finns en pekpenna. Den känner dessutom av när du för pennan en bit ovanför skärmen och du kan navigera med den, tyvärr fungerar det bara i Samsungs egna program ännu. Pennan är dock inte så ADHD-anpassad och det tog inte ens en vecka innan jag tappade bort den och Samsung tar 300:- för en ny, det känns inte så ADHD-anpassad. De borde säljas i storpack…
Vill du ringa upp en kontakt som du fått sms lyfter du bara luren till örat, detta är väldigt funktionellt. Batterikapaciteten på pappret ser enormt ut, men i praktiken tar det slut på en dag eftersom skärmen drar sin beskärda del och telefonen är hela tiden uppkopplad mot nätet. Annars är Android-telefoner i det närmaste helt värdelösa.
Android kan jämföras som att ha sex med en heterosexuell oerfaren kille som är på väg ut ur garderoben, den saknar den där rätta finnishen men det är nödvändigtvis inte tråkigt för det och jag uppskattar som sagt den stora skärmen…
Ett par ord borde jag säga om kameran, den är på 8 megapixlar, med riktig blixt och tar okej bilder. Det är samma kamera som i Galaxy SIII och ska på papperet vara jämförbar med iphone 5, men enligt tester på nätet ger Galaxy Note bilder där det känns som om färgerna är mer urvattnade. Även om iOs känns mer genomtänkt är dess största styrka stödet från tredjepartstillverkarna och Samsung har inte alls samma stöd från tredjepartstillverkare när det gäller tillbehör. När det kommer till appar finns dock det mesta och du gör bäst i att investera i ett minneskost för de 16 Gb som bara finns att köpa i Sverige tar slut fort. Förutom detta är Samsung Galaxy Note II en trevlig bekantskap.

Galaxy Note imponerar på video

Okej, det är en enorm nördvarning men Samsung Galaxy Note II fixar att spela upp .MKV-filer i upplösningen 1280x720 pixlar, och det utan att det hackar och med externa undertexter i formatet .SRT, direkt ur boxen utan att installera någon tredjeparts videospelare.
Den medföljande videospelaren gjorde t.o.m. ett bättre jobb än VLC för Android när jag jämförde dem, där bilden ofta hackade, frös till eller blev pixlig. Det är imponerande!
Nu kanske någon undrar varför jag vill titta på en film på en 5.5" skärm, men det är något som bara vi mobilnördar förstår oss på...

Hjärnmodell i miniatyr från ebay

Jag känner mig ungefär lika normal som "skelettkvinnan" efter att monterat ihop dagens fynd från Ebay, ett pussel på 31 bitar föreställande den mänskliga hjärnan. Men jag läser faktiskt en kurs i Neuropsykologi som handlar till stor del om hjärnans anatomi vid Göteborgs universitet...

Det är kanske inte den lättaste kurs jag gett mig in på och jag ska långt från påstå att jag lärt mig hela hjärnans anatomi med dess krångliga namn, men jag lyckades att montera ihop hjärnan utan att följa några bruksanvisningar.

Handbok om psykopater

Lär känna psykopaten
Jag lånade den som e-bok och slängde över till läsplattan.
En bekant frågade mig vad jag gjorde och jag svarade att jag läste en bok som hette "Lär känna psykopaten".
Jag fick till svar:
- Henrik, jag tycker inte att du behöver lära känna fler galna människor…
Jag skrattade, bokens syfte är det omvända och handlar om en av historiens mest omdiskuterade diagnoser och vars tes är att så fort du möter en psykopat ska du lägga benen på ryggen.
Enligt DSM-IV existerar den inte, men man brukar säga att om en person uppfyller antisocial personlighetsstörning ihop med narcissistisk personlighetsstörning skulle det kunna motsvara psykopati. En del menar att du ska ha minst tre av fyra kluster b-personlighetsstörningar (de andra två är borderline personlighetsstörning och histrionisk personlighetsstörning). Det finns inte några exakta kriterier, ibland används Hares Psycopath Checklist.
Jag brukar inte ge så mycket för populärpsykologiska böcker i stil med Min man är psykopat eller Min chef är psykopat, utan brukar mest se dem som enkla förklaringar till misslyckade äktenskap som spårat ur fullständigt och bittra mellanchefer som aldrig tog sig vidare i karriären och nu kan de åtminstone trösta sig med att de är bättre människor med äkta humanistiska värderingar.
De flesta som kan klassas som psykopater är långt från american psycho, att de skulle vara iskalla och sakna känslor är nog den vanligaste myten. Snarare verkar de sakna kontroll över sina känslor som svänger häftigt och det är ofta det som ger dem problem. Exempelvis de misshandlar sin partner, folk ute på krogen och saknar konsekvenstänkande.
De flesta psykopater, om vi nu ska använda det begreppet, har inte tålamod att bygga långvariga relationer eller klättra på någon karriärsstege utan de brukar fucka upp ganska tidigt och slutar oftast inom kriminalvården.
Dessutom är det ett spektrum och även om 80 procent är skit så finns det fortfarande 20 procent som kan vara värt att rädda.
Hej, inte ens jag är nöjd över alla mina personlighetsdrag och brister, de är bara inte lika extrema, men jag har bara haft tur att födas med rätt gener samt inte utsatts för något trauma som sexuella övergrepp eller dylikt i barndomen. Men i brist på bra böcker om psykiatri på Göteborgs stadsbibliotek så ger jag Görel Kristina Näslunds bok en chans.

Och vad jag egentligen skulle ha…

Och vad jag egentligen skulle köpa idag på H&M, ett par pyjamasbyxor som matchar min rutiga pyjamasjacka från Burberry som jag inhandlade från Ebay för ett tag sedan…

Vad jag också gillade från H&M:s Martin Margiela-kollektion

Jag tänkte också lista lite andra plagg som jag gillade, men som jag vet att jag aldrig skulle använda mer än ett par gånger.

Vem vill inte ha en fuskpäls som gör att du ser ut som något mellanting mellan en övervintrad rockstjärna och rysk hallick. Kul, men knappast användbart om du inte är på rätt humör. Då känns 2499:- lite bortkastat.

Jag gillade verkligen den här väskan som ser ut som ett gitarrfodral i läder, men mer som idé än något som jag skulle kunna bära själv och jag har inte ekonomi att lägga 2999:- på en väska nu.

Dessa bootsen kollade jag på först, men jag är tveksamt inställd till H&M:s skoproduktion och då vill jag inte lägga 1999:- på ett par skor som kan vara sönder om ett par månader (även märken som Tiger undviker jag, en bra tumregel är att hålla sig till det som märket producerar bäst och är mest känt för), trots lädersulan. I det här klimatet innebär förörvigt lädersula att du måste sula om dem direkt hos skomakare.

Den kamelfärgade rocken i butiken har en krage, som möjligen är avtagbar men passformen kändes fel, för trång upptill och för vid nedtill, men ullen var otroligt mjuk. Kostar 1999:- för den med annan kroppshydda än mig.

Denna gillade jag, inte bara för att den är rutig och ser ut som något Two face i Batman skulle ha på sig då det ser ut som om de sytt ihop två överrockar, den ska dock inte knäppas som de gjort på bilden i mitt tycke. Tyvärr fanns den inte i min storlek, jag skulle velat ha provat en storlek mindre för att se hur den satt. Priset låg på 1499:-.

Martin Margiela och James Dean

Nu kommer Thomaz Ransmyr att döda mig, jag brukar aldrig handla på H&M men jag var i behov av ett par pyjamasbyxor och nya strumpor och hade vägarna förbi. Dock hittade jag också något annat, jag besitter nämligen den unika förmågan att jag kan shoppa i stort sett överallt… Om det är en förmåga eller en förbannelse tvivlar jag dock över när kreditkortsräkningen dimper ner…

Martin Margiela har aldrig varit ett namn som jag lagt på minnet, så jag brydde mig inte så mycket om H&M:s nya samarbete med Maison Martin Margiela, som startade 1988. Även om jag nästan köpt något varje år från H&M:s sammarbeten har det mest handlat om assessorer och det mesta har sällan varit min stil och stå och köa är inte riktigt heller min grej. Jag brukar förövrigt säga att det finns två typer av människor, de som står i kö och de som går före i kön och vilken grupp vill du tillhöra? Även om jag är övertygad om att dessa designersamarbeten har höjt H&M:s status, så har också elitisten i mig rynkat på näsan och tänkt att det är fortfarande massproducerat och H&M och det finns få saker om stör mig som när någon annan har ett likadant plagg som jag har på mig…
Martin Margiela är i alla fall en belgisk designer som studerade samtidigt som de smått legendariska Antwerpen six. Belgiskt mode tillhör knappast vanligheterna på dessa norra breddgrader, ibland hittar jag något plagg från Raf Simons, men han känns inte lika hypad längre.
Maison Martin Margielas kollektion för H&M består mestadels av att de har återutgett tidigare plagg med informationslappar vilken kollektionen plagget kommer från. Kollektionen har också beskrivits som H&M:s mest svåråtkomliga kollektion och den verkar inte blivit någon succé för det fanns gott om plagg kvar i butiken flera dagar efter att de släppts. Dagens inköp blev i alla fall följande:

En enklare kavaj i ull, väldigt minimalistisk, bland annat saknar den knappar. 1299:-. Var ursprungligen med i Maison Martin Margielas vår och sommarkollektion 2008.

En vit t-shirt i bomull med tryck på James Dean för 149:-, ett givet köp.

Jag har ingen aning om hur många som eventuellt skadats i processen, men som jag brukar säga;
"Jag tycker att världen ska gå under med stil."

Freaks on heavy metal

Idag letade jag genom mina CD-skivor, det kändes verkligen retro för plötsligt kom jag på mig att jag inte mindes på vilka skivor vissa låtar fanns med på. Det beror nog inte på begynnande demens utan på Spotify.
Det jag letade efter var den gamla svenska gruppen Violets debut-CD "Freaks on heavy metal" (en ganska förvirrande titel, men kan också vara en vad referens till Killing of a flashboy) från 1999. Trots tydliga brittiska influenser från bland annat härhemma husbandet Suede, ett omslag designat av Acne och ett par starka spår gjorde de aldrig något större intryck på den svenska musikscenen.
Jag hittade en promo-CD och utgick från att det var den jag letade efter, men nej där fanns inte låten med. En till tur bland CD-skivorna hittade jag skivan. Jag sitter just nu och lyssnar på "Old School", jo då den fanns på Spotify men jag mindes inte riktigt titeln och det finns en del grupper som kallar sig för Violet…

Jag vet inte vad som hände med Violet, några fler skivor blev det aldrig. Förmodligen dog ambitionen ihop med brittpopen som i slutet av förra århundradet drog sina sista dödsandetag.

TV4 om svårigheterna att få en utredning

Det är fortfarande svårt att få en utredning i Göteborg. Detta var en av de första frågor som jag började arbeta med när jag hade tillträtt som ordförande för snart sex år sedan. Då vägrade de att utreda personer som hunnit fylla 35 år, den togs bort men istället har Sahlgrenska hittat på den ena mer idiotiska regeln för att förhindra att personer får genomgå en utredning.
Senast i raden är att du ska ha ett "påtagligt funktionshinder". Det innebär i praktiken att om du klarar av att ha ett arbete eller kan du studera så får du ingen utredning. Det spelar ingen roll om du håller på att bli av med ditt arbete eller om du är på väg att misslyckas med dina studier, det är kalla handen direkt.
Jag brukar lite uppgivet säga till alla dem som ringer till oss att det säkraste sättet att få genomgå en neuropsykiatrisk utredning är att du köper en trisslott och skrapar fram de 15.000-30.000 som en privat utredning kostar.
Jag blev i alla fall intervjuad av TV4 lokalt om detta problem, i inslaget svarar Martin Rödholm och säger att det är primärvårdens ansvar att utreda dem som psykiatrin inte vill ta mot. Martin Rödholm är fullt medveten om att det inte är möjligt, eftersom primärvården inte gör några utredningar. Vilket också Elisabeth Wentz på Gillberg center konstaterar.

TV4 kontaktade mig samma dag så jag hade inte rakat mig och hade dessutom tagit på mig en gammal Madonna t-shirt under kavajen, så jag ser ut som en Madonna-taliban som hoppar omkring och spelar Psykopol.

Svårt att få utredning som vuxen i Göteborg from EFUS on Vimeo.

Om klippet inte fungerar så finns en direktlänk här: TV4-inslag.

Jag har insett att jag aldrig kommer kunna byta dator. Jag sitter fortfarande på en Mac mini från 2009, som jag försökt att hotta upp genom att installera 8 gigabyte ram, vilket kräver att du har fingrar som en kinesisk barnarbetare. Själv råkade jag dra av bluetooth-antennen första gången, men jag fick öppnat och fixat det…
Anledningen till att jag inte kommer kunna byta dator är för att jag har nämligen lyckats med konststycket att installera e-legitimation på den. Vilket är i det närmaste mission impossible om du använder mac. Jag har försökt göra om detta konststycke på två andra macar och fullständigt gått bet bland det ena obegripliga felmeddelandet efter det andra.
Men på min tre år gamla mac så fortsätter e-legitimationen att fungera, så vid de få tillfällen jag behöver besöka de sidor som envisas med att använda sig den usla tjänst får jag dras med en tre år gammal burk.

Jepp, jag vet. Dagens ilandsproblem…

Comhems enda nöjda kund missnöjd igen…

Jag fick en väldigt otrevligt formulerad faktura från Sergel inkasso som hotade med både kronofogden och tingsrätten, avsändaren var Comhem. Verkligen trevligt att mötas av när du kommer hem från jobbet. Jag betalar normalt till Comhem med e-faktura, men varken jag eller kundtjänst kunde hitta denna fakturan på SEB.
 Att den gått ut med post hjälper inte eftersom jag brukar oftast inte läsa brev från comhem. Att jag inte läser dem beror på att det brukar bara vara reklam om extra tjänster som Comhem vill att jag ska teckna och att bara kasta dem brukar vara det mest tidseffektiva sättet eftersom de oftast innehåller hur mycket papper som helst.
Jag vet inte hur många år jag varit kund hos Comhem, det rör sig säkert om tio år, minst. Är det då så svårt för er att plocka upp telefonen och ringa mig och fråga vad som är fel, istället för att skicka mig till inkasso?
- Vi brukar inte ringa våra kunder, svarade handläggaren.
Det tror jag att alla som är kunder hos Comhem vet är en lögn. För säljsamtal har de vanligtvis inga problem med, men nu vet jag hur ni bemöter trogna kunder…
Inte bara att du får sämre avtal än nya kunder, du får också otrevliga brev från deras indrivare.


Men Comhem, ni har inte monopol längre på internet eller kabel-TV. Jag får hur mycket reklam som helst från andra aktörer om att jag ska gå över till dem sedan Poseidon drog in fast lina i min bostad. De här 416:- som originalfakturan som jag missade, kommer förmodligen att kosta er betydligt mer i förlorade intäkter om jag byter operatör.

Värre än en fattigmans-ipad

När jag var i USA så såg jag dem överallt, läsplattorna med monokrom skärm med e-bläck som ska göra läsning mer behaglig än att läsa på en upplyst skärm. I Sverige har de däremot fört en minst sagt tynande tillvaro.
Jag tror jag har sett en person läsa på en läsplatta avsedd för böcker. Jämför det med det enorma genomslag som netbooks fick, under en period hade verkligen alla på X2000 eller inrikesflygen en netbook i väskan som de plockade fram, eller surfplattor med android eller ipads genomslag. Och hur många möter du inte dagligen som har en iphone?
Svenskar är knappast ett teknikfientligt folk, tvärt om. Och kanske det är läsplattans stora problem. Den ser ut och beter sig som en fattigmans-ipad, den kan inte installera appar, att surfa på den känns som att använda en gammal mac från 80-talet. De kan bara en sak och det är att visa upp dokument, helst i epub-formatet, då kan det se riktigt bra ut och flyta på smidigt men det räcker inte. Mot en ipad som både kan visa film, spela musik och fungera som bärbart TV-spel får den stryk.
Läsplattan framstår som den efterblivne kusinen från landet.
Skrytfaktorn är noll, det blir inte bättre av att skärmen blinkar till varje gång sidan behöver uppdateras. Att den är överlägsen på att visa text spelar ingen roll, precis som Aldous Huxley förutsåg i sin dystopi Du sköna nya värld lever vi inte i ett samhälle där vi vill bränna böcker, vi lever i ett samhälle där människor slutat att läsa böcker. Klart att en ipad lockar mer då… Jag vill säkert själv ha nästa version av ipad så fort Apple släpper den.
Möjligen så kan läsplattan imponera på en liten skara teknikrädda hipsters som tillhör gruppen som skulle kunna köpa en John’s Phone, men de är knappast många och de besöker nog hellre antikvariat än de få datorbutiker som säljer denna produkt. De flesta undrar förmodligen varför du har en handdator från 1992 med dig och höjer på ögonbrynen…

Själv trodde jag att läsplattan skulle bli en produkt som jag aldrig införskaffade mig och så hade det nog förblivit om det inte var för att SAS skänker bort dem om du samlat sjukt många eurobonuspoäng. Jag fick därför en Pocketbook 622 också kallad för Touch från Ukraina (När senaste köpte du elektronik från ett ukrainskt företag?).
Den läser mängder med textformat, men såvida du inte vill läsa böcker på engelska är utbudet av pocketböcker på ICA Maxi bättre än det du finner hos de svenska e-handlarna. För att lägga över filer används med fördel programmet Calibri, som kan beskrivas som ett itunes för eböcker. Redan från start följer det med en mängd klassiker, så den som vill förbättra på sitt litterära kanon finner sitt lystmäte här. Det finns också diverse fodral anpassade för modellen att köpa för ett par dollar från Hong Kong på Ebay. Jag köpte ett i svart läder, så den ser nästan ut som en bibel.
Prissättningen på e-böcker i Sverige är däremot rena skämtet, e-boken kan kosta 99:- medan de säljer pocketboken för 39:-. Därför har en illegalt nedladdad version av Bret Easton Ellis Imperial Bedrooms samt lite statliga utredningar blivit det enda jag hunnit läst på plattan. Om PDF-filer ska läsas och texten ska skalas om så klarar den inte av att behålla korrekt styckeindelning, plus att det går ganska segt. Att konvertera boken i Calibri till epub är i många fall att rekommendera. Tydligen ska annars ett ställe som heter ”biblioteket” kunna bistå med ett digert utbud, men eftersom jag tappat bort mitt bibliotekskort har jag inte kunnat testa det ännu.

Jag beställde nyligen tre böcker från Adlibris som förvisso pushar hårt för sin egen platta Letto, trots att bokförlagen bestämt sig för att ge ut dessa böcker som pocket och att de recenserats på nästan samtliga större kultursidor har förlagen inte brytt sig om att ge ut dem som e-böcker. Marknaden för ljudböcker verkar hetare om vi tar temperaturen i landet nu…

Att spela ut ADHD-kortet…

Jag brukar väldigt sällan göra det, skylla på min diagnoser för att jag gjort något fel eller inte orkar. Idag gjorde jag det två gånger, jag har för mycket ångest just nu för att orka följa med på NSPH:s konferens under torsdag och fredag, men jag orkar inte just nu.
ADHD-kortet spelade jag ut sedan jag i lördags lånade ut mitt spårvagnskort till en kompis som också har ADHD, sedan glömde han lämna tillbaka det och åkte till Växjö. Enligt en annan kompis kostar det 150:- att få tillbaka ett registrerat kort, så jag stod på tidpunkten och försökte bortförklara varför jag inte fått tillbaks kortet och glömde fråga efter det.

Nej jag ville aldrig adoptera eller uppröra någon…

Tidigare i veckan så postade jag ett inlägg i gruppen Hjärtefrågor NPF. Det var aldrig min mening att göra någon upprörd, och jag trodde inte att reaktionen skulle bli så stark. Det var inte heller riktad till någon särskild medlem. Det jag ville var bara att visa att när det väl kom till kritan så älskar föräldrar sina barn. Jag hade blivit mer rädd om reaktionen varit den omvända och min inkorg fylldes av erbjudanden.
 

Uttalandet gjorde jag också som privatperson och har inget med Attentions ståndpunkt att göra, varken lokalt eller nationellt och jag påpekade också att det inte var något officiellt uttalande.

Jag har förövrigt de senaste fem åren tagit mot hundratals samtal från förtvivlade föräldrar och arbetar med frågor som berör vård, stöd och skola i diverse forum. Jag har lyssnat på föräldrar som har varit desperata, där deras barn försökt bränna ned hus, där föräldrarna blivit misshandlade av sina barn, blivit LVU-placerade. Jag hade tidigare samma dag suttit i ett möte på Göteborgs rättighetscenter med deras jurist och en mamma där stödet från skolan och kommunen inte fungerade.

Varför skrev jag det, tja alla kan väl bli lite väl impulsiva ibland men jag hade faktiskt en poäng som jag ska försöka förklara. Att även om problemen egentligen rör någon annan instans som exempelvis skolan, så känner barnet av att det är han eller hon som är problemet och det påverkar dess självkänsla för resten av livet.

Jag har under de senaste åren hållit ett hundratal självhjälpsgrupper för vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tyvärr känner många att de alltid har varit ett problem för sina föräldrar vilket är ett återkommande tema på många av träffarna. Många känner sig inte respekterad av sina föräldrar, en del har brutit med sina familj helt, de kontaktar inte sina föräldrar när de får problem med t.ex. andra sjukdomar senare i livet för att de vill inte bli till ytterligare problem.

Visst jag hade en ironisk ton som kanske inte går hem hos dem som inte känner mig privat, men min avsikt var egentligen att få människor att tänka till och inte prata om sina barn som ett problem, men det slog helt fel och istället reagerade de flesta mer eller mindre i affekt.

Det sista jag postade var att jag försökte be om ursäkt eftersom det inte var min mening att göra någon upprörd. Sedan hängde sig min iphone och jag kunde inte starta om den förrän jag kom hem men då var jag utkastad ur klubben så jag vet ju inte ens vad som skrevs om mig efteråt mer än det Madde berättade för mig. Sedan pratade jag med Birgitta Engholm på riksförbundet dagen efter, där jag försökte förklara ungefär detsamma som jag skrivit ovan. Jag vet också att min lokala förening haft möte ikväll och diskuterat detta.

Vad har jag lärt mig av detta?
Att använda sig av provokativ psykologi på föräldrar är en dålig idé och att jag ska sova på saken innan jag postar något som kan uppfattas som provokativt.

Ny väska från Barbour

Jag snubblade över den här klassiska väskan från Barbour och föll direkt, det var väl kanske inte så oväntat. Du hittar den på Johannesen som ligger i Båstad men som också har en onlinebutik, fri frakt och de är riktigt snabba - väskan låg på posten redan dagen efter.

Modellen heter Tarras och en del som känt mig i några år vet att jag runt 2003 - 2004 hade en skotskrutig väska i rött i samma stuk med fickor framtill och som jag klistrat ett märke föreställande tyska flaggan och skrivit Fassbinder på, men blev efter alltför intensiv användning alltför sliten.

Idag spelar jag:

Diablo 3
Jag skrev på min Facebook-status bara ett par dagar efter att jag köpt spelet att isometrisk betraktningsvinkel och monotont frenetiskt klickande har aldrig varit roligare angående Diablo 3. Det är säkert sant, men det blev fort väldigt repetitivt och efter en vecka är inte min entusiasm lika stor och Diablo 3 känns som ett enda antiklimax.
Spelet är inte heller speciellt stort och det tog mig mindre än 24 timmar att spela genom det, då har jag inte ens försökt att rusa genom spelet utan jag har utforskat de flesta ytor noggrant i jakt på bättre vapen och utrustning. När jag tog kål på Diablo hade jag nått level 33 av 60. En del av spelens fans menar nu på att nu kan du spela om spelet i Nightmare mode, alltså samma historia men i ett svårare läge. Jag vet dock inte om jag tycker att spelet blir roligare bara för att jag ska klicka nio gånger istället för tre på en fiende innan denne dör och det enda målet är att nå level 60.
Jämfört med exempelvis Skyrim där jag hade klarat av alla större uppdrag på 120 timmar, men fortfarande hade mycket kvar att utforska och utveckla, och ja, jag ser verkligen fram mot den kommande expansionen och är inte det minsta avundsjuk på xbox-spelarna som fick den en månad innan alla andra.
Diablo 3 går naturligtvis inte att jämföra med Skyrim, det senare är betydligt djupare och betydligt mer ambitiöst (Diablos levlingssystem är skrattretande simpelt jämfört med det som Skyrim stoltserar med), men ändå är hypen kring Diablo 3 enorm. Recensenterna i Level gav spelet 9/10 och 10/10 och de brukar vara ganska restriktiva med höga betyg.
Nu menar jag inte att Diablo 3 är helt värdelöst, men hela underhållningsvärdet ligger i att idiotklicka på allt som rör sig och hoppas på att de droppar pengar och värdefulla vapen eller rustningar. Spelet är helt linjärt, det finns inga sidouppdrag och förutom att välja klass och kön kan du inte ens modifiera utseendet på din karaktär, mer än vilken rustning du bär. (Jo, du kan köpa färg och färga rustningen inne i spelet, jag har inte missat det.) Inte värt de 500:- som spelet kostade.

Stryka blir inte roligare…

Jag vet inte hur många gånger jag varit nära att förstöra en skjorta med mixat tygmaterial för att jag har glömt av att kolla hur många prickar plagget klarar av. Att jag tycker att skjortor ska klara av minst två prickar på strykjärnet bryr sig textilierna inte om som börjar smälta fast mot järnet. Därför blev jag naturligtvis nyfiken när Philips lanserat en kombinerad ångstrykmaskin och strykjärn där du inte behöver tänka på temperaturen.
Åbäket är stort som en mindre dammsugare, jag börjar med att stryka en vanlig bomullsskjorta. Det är inga större problem, den fungerar varken bättre eller sämre än ett vanligt strykjärn och det går inte alls enklare, snabbare och definitivt inte roligare som reklamen utlovar. Dessutom är ångan skållhet att den ger lättare brännskador.
Jag testar järnet som ångstrykmaskin, enklare veck på tunna tyger är inga problem men den fixar inte områden som knappar eller kragar på en skjorta, här är ångan också direkt livsfarlig. Akta händerna, det känns inte speciellt ADHD-anpassat. speciellt tyst är den inte heller, du lär höra när det är igång för den låter som en mindre espressomaskin mellan varven, ångan drar också en del vatten som fylls på i en behållare och som pumpas till järnet.
Nu kändes det som om det var dags att pröva det som Philips säger urskiljer sitt nya järn mot konkurrenterna, att du ska kunna stryka på ömtåligare materia utan att bry dig om några inställningar, några sådana finns förövrigt inte att tala om.
Jag stryker en äldre sidenslips som varit knuten ett tag, det är inga problem att få ut vecken. Jag prövar med en japansk skjorta av blandade material som jag vet är känslig för värme och även den fixar järnet.
Jag kan inte stå mot frestelsen att gå mot Philips rekommendation och pröva att stryka en fleecetröja och likaså en billigare akrylhalsduk som inte får strykas och jodå det är inga problem att stryka dem heller.
Sammanfattningsvis, jo du behöver inte längre bry dig om några inställningar när du stryker utan det är bara att köra på, men akta händerna eftersom ångan är väldigt varm. Och det är ingen lösning för oss som tycker att stryka är något onödigt ont som du måste stå ut med så länge strykfria skjortor bara finns i enfärgade och tråkiga modeller eller du inte lyckas muta boendestödet att stryka åt dig…

Modeindustrin dödade tabut kring glasögon

Ett stort tack till modeindustrin som kommersialiserade optikerbranschen och därigenom tog bort all stigmatisering för att bära glasögon, genom att helt enkelt göra dem till en accessoar i mängden.
Kanske borde Tom Ford om inte skriva DSM-VI (femman är ju "nästan" klar), utan designa den så skulle stigmatiseringen av psykisk ohälsa minska? Kanske kan designade piller och dosetter minska tabut kring att behöva äta läkemedel?
 Nej visst ja, jag är ju redan så trendig att jag har "modediagnoserna" ADHD och Asperger, ändå så står sju av tio med dessa diagnoser utanför arbetsmarknaden. Så "trendiga" är vi när det väl gäller… Istället reas vi ut med olika lönesubventioner.
Inte för att jag ska klaga, jag driver runt hela Attention i Göteborg på lönesubventioner från Arbetsförmedlingen.
Men att det finns människor som på allvar tror att du vill ha en diagnos eller bli sjukskriven för psykisk ohälsa för att det är så himla roligt tycker jag är skrämmande. Inte minst när de åsikterna förs fram av riksdagsledamöter som borde veta bättre. (Ingen nämnd, ingen glömd)…

Undrar hur många år jag måste jobba innan jag får en sån här:

Okej, jag vet att det finns en viss skepticism gentemot modehus som börjar tillverka klockor och att det ses som en form av sell-out, men fram tills jag får råd med en Bvlgari eller Rolex så kan jag leva med ovanstående urverk. Jag tycker nog faktiskt att det är en av de snyggaste klockor jag sett. Men sju papp är lite över min budget just nu…


Eller så får jag se till att jobba på samma ställe i 25 år. Helt sjukt förresten, hur mycket förändringsprocesser blir det på ett ställe om du har samma arbete i 25 år? Då borde man inte få en guldklocka utan ett nackskott…
Okej, jag har exempelvis varit ordförande för Attention i Göteborg i fem år nu och så länge har jag aldrig haft ett uppdrag, men eftersom det hela tiden utvecklas och händer nya saker så känns det inte monotont.

Dagens outfit?

Mein Gott, jag vill bli begravd i den här slipsen.

Denna veckas fynd på Ebay, en skotskrutig slips från Ralph Lauren för 27 dollar inklusive frakt och vad jag kan bedöma så är det ingen kopia, utan den är tidigare använd, men i bra skick och riktigt snygg.

Okej jag vill ha en…

Det kliar i mitt belöningscentrum, jag vill verkligen ha en ipad 3. Högre upplösning än HD lockar, jag ska deffinitivt satsa på en 64 GB modell denna gång, 16 GB fyllde jag rätt snabbt. Fast jag vet att du inte kan göra så mycket på den, ipad är bäst att läsa dokument på vilket är en stor fördel för du slipper skriva ut så mycket (och det är ju åtminstone bra för miljön, om du nu bryr dig om sådant), men att skriva annat än korta texter är direkt plågsamt. Den är dessutom väldigt bra om du behöver strukturera upp saker och den större skärmen ger en bättre översikt än vad en iphone ger.
Sedan finns det en uppsjö roliga spel till den och med tanke på den nya grafikprocessorn kommer det ju knappast att bli sämre, men det gör den egentligen bara till en väldigt dyr "game boy".
Vill ha, vill ha...

Inte den mest ADHD-anpassade datorn

Efter att införskaffat en Apple MacBook Air i USA i november har jag haft god tid att utvärdera den. Vissa saker är helt fantastiska med den, den har en väldigt bra skärm för att vara en ultrabook, den väger otroligt lite vilket gör att den är lätt att bära med sig och den är dessutom jäkligt snygg i sin borstade aluminium, ett extra plus är att den har en plats för minneskort och den har också en rejält stor "taffsplatta" så det är första gången jag känner att jag inte alltid måste ansluta en extern mus när jag använder en bärbar. Till och med strömladdaren är snygg.

Men där slutar de positiva omdömena. Hårddisken på 128 gb är i minsta laget, så en extern disk rekommenderas starkt om du inte har en annan dator och vill tanka hem film. Det finns en modell med större disk men SSD-diskarna är så dyra att det känns svårt att motivera mellanskillnaden.

Men det som gör den så otroligt ADHD-fientlig är alla externa tillbehör du måste ha till den. Jag vet inte om det beror på att Apple vill hålla ned vikten, eller om de bara vill dra in lite extra stål på dessa adaptrar.

Som det är nu så måste du ha en extern adapter om du inte har trådlöst nätverk för det finns ingen inbyggt ethernet-port. Den tar upp en extra USB-kontakt av de två som finns. Oftast finns trådlösa nätverk men det finns tillfällen då det bara finns trådbunden anslutning, som på äldre hotell i mindre städer. Det finns inte ens inbyggd plats för ett 3G-kort, min flera år gamla netbook för en bråkdel av priset hade detta. Vad sysslar Apple med? Och nej de har inte lanserat en 3G-dongel…

Du måste ha en extra omkopplare från Apples-thunderbolt till HDMI, Bland annat Belkin tillverkar en sådan som också klarar av att skicka ljudet vidare, Apple verkar förövrigt inte göra några egna. (?)

Vill du ansluta till en extern skärm med DVI så behöver du en omvandlare för detta, på många ställen klarar projektorerna bara av VGA så då behöver du, ja du gissade rätt, en till omvandlare för det ändamålet.

Sedan finns det inte någon inbyggd DVD-spelare av förklarliga skäl, så också den får du köpa separat. Tillslut har du en hel portfölj med bara tillbehör, vilket inte gör den så portal längre som man först vill tro. Tillbehören riskerar dessutom att komma bort och det gör MacBook Air till den inte mest ADHD-anpassade datorn. Men den är ju snygg…

Myt att ADHD är överdiagnostiserat

I verkligheten är det precis tvärt om, den psykiatriska öppenvården missar fortfarande patienter med ADHD enligt en studie vid Sahlgrenska akademin, skriver tidningen Allt om hjälpmedel.
En genomgång av 20 års registerdata vid allmänpsykiatrin i Lund, omfattande 56.000 personer, visar att diagnosen, tvärtemot vad som ofta hävdas, är relativt sällsynt. Av alla som var i kontakt med allmänpsykiatrin fick knappt tre procent diagnosen ADHD. Fördjupande undersökningar visade att i själva verket hade 22 procent av patienterna ADHD.
Enligt studien hade de patienter som missats istället fått en annan psykiatrisk diagnos, oftast depression men också störningar relaterade till missbruk, skriver Allt om hjälpmedel.

Allt blir inte sämre

När du arbetar med vårdpolitiska frågor som berör psykiatri är det lätt att bli nedslagen, ständiga nedddragningar och otroligt mycket kritik riktas hela tiden mot psykiatrin, den är naturligtvis inte alltid oberättigad men visst skulle det vara kul om en del positiva historier lyftes fram?

För allt blir inte sämre, andelen personer som dör till följd av suicid har minskat konstant sedan 1980-talet, diagrammet kommer från NASP. Samtidigt har också platserna inom slutenvården blivit färre och det är betydligt fler människor som får sin vård inom den öppna allmänpsykiatrin. Ungefär 70 procent av patienterna inom allmänpsykiatrin har aldrig legat inlagda.

Bättre läkemedel, ökad kunskap om psykisk ohälsa, minskad stigmatisering, ökat brukarinflytande och förebyggande arbete tror jag är bidragande orsaker.

Idag anser exempelvis 4 av 5 tillfrågade i underssökningen som görs av CEPI inom kampanjen Hjärnkoll att rädslan för människor med psykisk sjukdom är betydligt överdriven. Det är en 26-procentig förbättring jämfört med 2009, det vill säga att var fjärde person som tidigare var negativ har bytt åsikt.

”Ofta prioriteras budgeten”

Journalisten Sanna Larsson intervjuade Henrik D. Ragnevi i en artikel om indragningen av elevassistent.
– Ofta prioriteras budget framför barnens behov, det anser Henrik D. Ragnevi, ordförande för Attention Göteborg med kranskommuner.
I artikeln framkommer det att Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionshinder och att Henrik D. Ragnevi tar så gott som dagligen emot samtal från föräldrar till barn med dessa diagnoser.
– Nästan alla handlar om skolan. Det är allt ifrån undervisning som inte är anpassad till barn med särskilda behov till elever som mobbas och inte tas på allvar, säger han.
Elever som blir av med sina assistenter är också ett problem han känner igen, skriver Sanna Larsson.
– Det förekommer att skolor tar bort assistenthjälpen när det blir en kostnadsfråga. Men det är ett märkligt resonemang eftersom det kan bli en betydligt dyrare kostnad för samhället längre fram om eleven inte klarar grundskolan. Ibland tas hjälpen bort för att man tycker att det går så bra för eleven. Men det man inte alltid tänker på är att det kan vara just på grund av assistenten som det går så bra, säger Henrik D. Ragnevi till Sanna Larsson.
Han påpekar också vikten av kontinuitet för personer med flera diagnoser i artikeln i Göteborgs-posten.
– Många barn med dessa svårigheter har svårt för förändringar, tyvärr prioriteras ofta budgeten framför deras behov. Minskat eller indraget stöd är sällan till fördel för de här barnens problematik och skolsituation.