Alla har åsikter om psykiatrin - speciellt de som inte vet något...

Alla har en åsikter om psykiatrin, särskilt de utan kompetens på området skriver Sten Levander i en utmärkt artikel i DN.
Levander menar att psykiatern som gestalt alltid har fascinerat – en person som ser rätt igenom en människas livslögner och som därmed är farlig och har makt, men också är välvillig, hoppingivande och tröstande. Något hände med den bilden under 60-talets vänstervåg – vi var fortfarande farliga men blev nu onda.
Personer med psykiatrisk ohälsa är de stora förlorarna, professionen därnäst. Vi har delvis oss själva att skylla – under lång tid fanns det femtekolonnare inom psykiatrin, som hade egna icke vetenskapligt belagda uppfattningar om de psykiska störningarnas natur och rätta behandling. Den skadan har ännu inte reparerats.
Vidare skriver Levander att även om de sedan länge arbetar i team har övriga deltagare fått en negativ bild av psykiatrin som medicinsk vetenskap under hela sin utbildning. Detta gäller särskilt socionomer – våra viktigaste samarbetspartners inom kommunernas socialtjänst, men också sjuksköterskor.

Blivande psykiatrer läser psykiatri i mindre än fem veckor under sin grundutbildning till läkare. De har inte en kunskapsnivå som räcker för att försvara sig mot all negativitet. Någon att luta sig mot under den fortsatta utbildningen finns inte heller: flertalet akademiskt skolade och forskningsaktiva mentorer har försvunnit från klinisk verksamhet. Sådan leds numera i nästan alla fall av icke-psykiatrer, utan egen kompetens inom området och ofta med en grundmurad misstänksamhet mot dem som har den.
Så enkla ting som strukturerade bedömningar för att fastställa diagnos och identifiera och kvantifiera grundläggande problem görs nästan inte alls, än mindre kvalificerade och välmotiverade medicinska utredningar. Psykiatrin förväntas serva engelska sportbilar med en cykelverkstads utrustning och kunskapsnivå.

Fortfarande hänvisar psykiatri­kritiker till lobotomier när de vill drämma till ordentligt. Lobotomier fungerade ganska bra på sin tid, kanske till och med bättre än dagens läkemedel vid schizofreni. Kritikerna talar i stället tyst om den värsta katastrofen: antipsykiatrins och vänsterns marknadsföring av den befängda teorin att schizofreni orsakas av onda mödrar och sjuka familjer. Behandlingen var att skilja den som drabbats av sjukdomen från sina anhöriga. Konsekvenserna av detta var förfärliga för patienter såväl som familjer. När kommer ursäkten, undrar Levander