Debattsidor, ledarsidor och insändarsidor

Det finns ett par sidor i en tidning som inte gör några anspråk på objektivitet och att bägge sidor ska belysas. Den som brukar komma först i en tidning är ledarsidan, här återges tidningens politiska färg. I DN, GP och SvD är det en borgerlig ledarredaktion som får tycka fritt, ibland är artiklarna inte ens signerade även om det blir alltmer ovanligt och ofta så bjuds externa skribenter in och får skriva krönikor.
Debattsidorna är tänkt som ett forum för samhällsdebatt, och det ger organisationer, partier och enskilda debattörer möjlighet att fritt uttrycka sig, om man har turen att bli en av de som släpps fram, konkurrensen är hård. GP får in ungefär 20 artiklar per dag, då kan man tänka sig vad DN får som har den debattsidan som ger stört eko i andra medier. Men även debattartiklar i övriga tidningar har jag märkt har haft stort genomslag, i synnerhet Aftonbladet.
Sedan finns en sida med mer "skamfilat" rykte (eftersom en del suspekta åsikter publicerats där) som brukar betecknas som sidan med insändare. För ett antal år sedan fick jag lära mig att här skulle man på alla sätt försöka dölja att man skrev för en organisation, utan det man skrev skulle vara i egenskap av privatperson.
Det där verkar tydligen ha luckrats upp, för jag tycker allt oftare att jag ser personer som signerar sina inlägg med både namn och organisation eller parti, ofta är det förståeligt, mycket är löst tyckande som saknar nyhetsvärde. Men varför en organisation som Synskadades Riksförbunds Vice ordförande har valt att skriva en insändare när de har material för en debattartikel kan jag inte förstå.
Hade jag suttit på fakta om att personer med NPF blev diskriminerade på grund av sin ålder hade jag gått ut hårt på det. I synnerhet eftersom åldersdiskriminering är ett aktuellt ämne med tanke på den nya lagstiftningen. Att de förekommer skillnader mellan den hjälp och service som synskadade får varierar beroende på vilken stadsdel du råkar bo i är också intressant. Inte för att kritik mot de 21 stadsdelsnämnderna är på inget sätt ny, men det finns en politisk laddning i frågan som gör den aktuell.
Krydda artikeln med att de flesta av oss kommer att drabbas av synfel i takt med att vi blir äldre och jag är övertygad om att artikeln förpassats från insändarsidan till debattsidan.

Är inte alla elever värda lika mycket, Björklund?

Det frågar sig Lars-Göran Berg i en debattartikel i dagens GP och som också är ett väldigt bra inlägg i debatten.
Valda delar ur artikeln:

Lördag morgon 8 december 2007. Jag slår på tv-apparaten och med allt mer stigande bestörtning och förvåning får jag höra utbildningsministerns svaga och undvikande svar om funktionshindrade elevers möjligheter att få plats på friskolor. I ett utbildningssystem med läroplaner, lagar och förordningar där alla elevers lika värde mycket tydligt betonas, ska - enligt utbildningsministern - även fortsättningsvis, en stor grupp av våra barn och ungdomar diskrimineras på ett sätt som vore oacceptabelt för övriga grupper.

Hur man kan tycka det är okej att neka funktionshindrade barn skolplats på friskolor tycker jag är skrämmande. Det blir ytterligare ett bevis för att skolagens mål om att alla ska lämna grundskolan med demokratiska värderingar om alla människors lika värde blir ord utan verklig betydelse.

Jan Björklund är knappast känd för feghet eller oförmåga att ta ställning, men i detta fall är han tydligen beredd att svika sin övertygelse och dessutom att överge folkpartiets stolta tradition inom handikappolitiken. Om det finns något område där nolltolerans och kompromisslöshet krävs så är det just när det handlar om de barn och ungdomar som har det svårare än de flesta av oss andra och som behöver insatser från samhället och oss andra för att livet ska bli drägligt.

Tidigare i höstas skedde ett utspel från Folkpartiet om att förstatliga skolan, eftersom kommunerna inte klarade av sitt ansvar och där många friskolor startats på alltför tvivelaktiga grunder. Men förslaget gav ingen resonans i debatten om skolan.

Som Jan Björklund borde veta får friskolor en elevpeng som baseras på den genomsnittliga kommunala elevpengen, vilken även innefattar kostnader för elever som är i behov av stöd i olika former. Friskolor har alltså redan i dag samma ekonomiska förutsättningar som den kommunala skolan. I ljuset av detta blir den senaste tidens många rapporter om friskolors enorma vinster också begripliga. Friskolors rätt till en genomsnittlig elevpeng kombinerat med möjligheten att säga nej till resurskrävande elever. Kan detta betyda något annat än pengar på banken?

Vad Staten skulle kunna göra är att räkna bort schablonbeloppet och istället tillföra resurser till de skolor som har barn med funktionshinder. Detta borde vara tämligen enkel åtgärd att genomföra för Björklund, om han vill… Regeringen har ju gått ut hårt med att de vill jaga just fuskare som får bidrag de inte har rätt till, varför får friskolor som diskriminerar funktionshindrade elever frisedel?