Och nya glasögon

Idag var jag och hämtade ut mina nya glasögon. Så här ser de ut, tagen med den ganska sunkiga kameran i Xperia. Det är ett par bågar från Ray-Ban i lättmetall och de väger nästan ingenting alls. Det känns väldigt skönt att fått ett par nya bågar då de andra börjat att bli slitna. Nu känns det som om jag har supermannen-syn och ser allt.

Liza Marklund lurad av mytoman

I det senaste numret av Filter läste jag en par sidor lång artikeln om Monica Antonssons avslöjande om hur kvinnan bakom Liza Marklunds succéromaner Gömda och Asyl som i dessa verk går under namnet Mia Eriksson är en bluff.
Jag läste artikeln med stor fascination, inte för att jag är intresserad av Marklunds författarskap, jag har aldrig läst en enda bok av henne. Utan det som fascinerade mig var att vad Marklund måste ha mött är en ytterst skicklig mytoman.
Antonssons egen undersökning efter att hon intervjuat Mia för tidningen Allas ledde till att hon skrivit en egen bok, Mia – sanningen om Gömda.

Liza Marklund har valt att inte kommentera boken förrän hon nu skrivit en debattartikel på Newsmill, eller debattartikel är väl att ta i, en dåres försvarstal ligger närmare sanningen. Artikeln har också uppmärksammats i Aftonbladet.
Sanning är förövrigt ett relativt begrepp för Marklund och lyfter fram att både Gömda och Asyl är skönlitterära verk och hon ser dem som en del av hennes politiska kamp för att synliggöra misshandlade kvinnor.
Själv skriver hon att den förlamande skräck, frustration och hopplöshet som de misshandlade kvinnorna vittnade om gick inte att ge rättvisa i en kort artikel, därför ville hon ge en av dessa kvinnor en chans att prata till punkt.
Jag ville låta henne berätta hela sin historia utan att bli avbruten, för då trodde jag också att människor skulle lyssna, skriver Liza Marklund och menar att detta kunde jag inte göra i objektiv, journalistisk form utan det krävdes ett annat forum.
Tillsammans med den kvinnan som fick pseudonymen Maria ”Mia” Eriksson skrev Marklund vad hon själv kallar för en dokumentär roman, vilket är så långt från en journalistisk text som man bara kan komma enligt henne själv.
Vad Marklund missade var att det mesta i kvinnans berättelse var lögn vilket får Monica Antonssons fråga att kännas berättigad är om Marklund antingen kände till kvinnans bluff eller så är Marklund en usel journalist.

Jag skulle snarare se det som att Marklund är en väldigt godtrogen journalist. Det finns många kvinnor som varit utsatta för våld inom äktenskapet, men de flesta vill inte tala om det öppet, än mindre få två romaner skrivna om sig.
Kvinnan som Marklund träffat har uppenbarligen problem, men inte med sin före detta make som hon påstår förföljer henne, utan med sig själv.
Liza Marklund har råkat ut för en mytoman, en skicklig sådan. Hon har inte bara lurat författaren själv, utan också svenska myndigheter och det amerikanska rättssystemet, vilket måste vara en smärre bedrift bara det. Mytomaner är duktiga på att manipulera andra och om dina intentioner är att hjälpa personen för att du uppfattar att personen är i nöd, så lyssnar du inte på alla varningsklockor som går igång.
Att du hör dem beror enligt dig själv förmodligen på att du själv är en sådan cynisk person eller att du har svårt att lita på andra människor, skulle dina egna intellektualiseringar om varför dina misstankar är felaktiga inte räcka till, är mytomanen inte heller sen med att ”hjälpa dig” slå sådana tankar ur hågen.
Allt, precis allt, hur paradoxalt de än må vara finns det en förklaring på och när det väl går upp för dig hur allt ligger till är det aldrig ett kul uppvaknande, eftersom det får dig att känna dig lurad, du undrar hur du kunde vara så korkad att du inte upptäckte det tidigare och det leder till att du får svårt att lita på inte bara den personen utan alla människor som du träffar framöver. Ibland hade du hellre sovit vidare…
Jag förstår att Marklund hellre somnat om.

Vad hon borde göra istället är att på sikt skriva en tredje bok i serien, som handlar om hur hon blev duperad av den här kvinnans lögner och där hon kan återge sin egen uppfattning om vad som hänt och sitt eget uppvaknande. Inte för att anklaga ”Mia Eriksson” för något, då hon uppenbarligen är svårt psykiskt sjuk och inte kan ställas till svars för sitt eget agerande. Utan för att sprida kunskapen om vad mytomani innebär och de konsekvenser som sjukdomen ger.
Det hade förmodligen varit en bok av Marklund som jag hade kastat mig över för att läsa.