Jenny Fjell från Resurs intervjuas i Kollega

Idag läste jag en väldigt bra artikel i Unionens medlemstidning Kollega där de intervjuat Jenny Fjell i följande artikel. Om den nya sjukförsäkringen säger hon bland annat:
- Många har velat komma ut i arbetslivet och de har bett om hjälp. Tidigare fanns ett tydligt rehabiliteringsansvar hos arbetsgivaren. Men där orkade man inte ta itu med problemen och landstinget kände att de inget hade att erbjuda. Nu ligger ansvaret på den sjuka, nu ska de straffas för att ingen ville hjälpa dem tidigare.
De nya sjukreglerna som stressar sjuka ut i jobb och stjälper deras ekonomi försvåras Jenny Fjells arbete. Enligt henne är ekonomisk trygghet en grund för att medicin och behandling ska fungerar. Det går inte att förvänta sig positiv effekt om patienten upplever stark ångest och oro inför det faktum att de inte kommer att kunna försörja sig.
- Du har inte råd att äta vettig mat och du dras med skammen över att vara fattig. Man opererar svåra tillstånd och behandlar med dyra mediciner men det är bortkastade pengar om man inte har råd att ta hand om sig själv, säger Jenny Fjell upprört i artikeln.

Har vi inte kommit längre?

Idag var jag på möte med NSPH, och plötsligt dök diskussionen, igen, upp om ordet brukare.
När jag var helt grön för tre år sedan och stötte på ordet för första gången tyckte jag att det var lite märkligt, speciellt eftersom den grupp jag är vald att företräda sällan fick hjälp och kunde därmed knappast klassas som "brukare" enligt ordets egentliga mening.
Men det var ett etablerat begrepp och alla i "branschen" vet vad det betyder, vilket är själva syftet med språket, nämligen att kommunicera.
Brukare är ett etablerat begrepp, och i en vidare betydelse innefattar det också anhöriga, eller vänta, närstående heter det ju numera, eftersom också de kan få hjälp- och stödinsater, även om det sällan sker.
Själv föredrar jag att kalla Attention för en intresseorganisation, eftersom det stämmer ganska bra in på vad vi faktiskt är och gör, vi sprider kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder. (Se där, jag bryr mig inte det minsta om att socialstyrelsen vill att jag ska skriva funktionsnedsättning.)
Sedan vill en del krångla till det genom att bli kallade för närståendeorganisation eller patientförening.
När frågan dök upp idag på NSPH så ville jag bara kräkas, vem orkar bry sig?
Själv tycker jag att vi kan reclaima ordet mupp och kalla oss för mupporganisation.
Det känns inte som om vi har kommit speciellt långt när vi istället för att diskutera svårigheter som vi faktiskt upplever sitter och diskuterar ord. För mig är det ett betydligt större problem att jag kanske blir utkastad från psykiatrin eftersom jag behandlats mer än tre år, inte för att jag har blivit färdigbehandlad, utan just att jag har behandlats i mer än tre år.
Om jag bara får rätt hjälp, stöd, vård, arbete och boende, ja då får ni kalla mig precis vad ni vill.

Föreläste om min väg tillbaks till arbetsmarknaden i Mölndal

Idag hade jag mitt första uppdrag som Attitydambassadör, jag talade om min väg tillbaks till arbetsmarknaden på en konferens om arbete och sysselsättning.
Under eftermiddagen så presenterade jag Attityduppdraget, NSPHiG hade också med en monter där vi delade ut foldern Till dig som bryr dig, (som handlar om Attityduppdraget), NSPH:s folder och en folder om studiecirkeln Med starkare röst.

Lyssna på min föreläsning: henrik_molndal_20100420.mp3
Tyvärr blev ljudvolymen väldigt låg.

Debattartikel i GT

Hade igår med en debattartikel i GT: Vi kan inte längre ta bussen, som jag skrivit tillsammans med Mats Engelbrektsson (Ananke) och Katarina Kasperson (Autism- och Aspergerföreningen).
I artikeln går vi hårt åt Västtrafiks kritiserade betalsystem, som vi vill att de gör om.
Det var andra gången, på en månad, som jag kritiserade Västtrafiks betalsystem, blev intervjuad i den här artikeln också.

Och nej, Västtrafik har inte hört av sig… (Trodde någon det?)

Om min väg tillbaks in på arbetsmarknaden...

Fick en kommentar ett tips om att jag borde läsa följande artikel om den satsning på arbetsförmågeutredningar som Försäkringskassan drog igång för ett par år sedan.

Nu genomgick jag faktiskt själv en sådan arbetsförmågeutredning genom Sophiahemmet Rehab i Göteborg i slutet av 2006 och arbetstränade på SVT:s Mediedesignavdelning i början av 2007.
Jag känner inte alls igen mig i den beskrivning som den länkade artikeln ger av utredningarna.
Däremot tyckte jag kanske inte heller att det var en speciellt bra utredning som jag fick. Jag blev intervjuad av en psykolog, en psykiatriker, en sjukgymnast och en socionom, den sistnämnde var väldigt engagerad i att få ut mig på en bra plats att arbetsträna.
Dessa fyra ställde ungefär samma frågor och utredningen bestod därför av fyra berättelser om mig som i stort sett sa samma sak, om de istället hade lämnat vidare svaren till varandra så hade kanske nästa person kunnat ställa lite mer djupgående frågor.
Det enda jag tycker utredningen visar på är hur bra jag är på att berätta min livshistoria, vilket inte säger speciellt mycket om min arbetsförmåga eller vilka styrkor och svagheter jag har på en arbetsplats.

Eftersom arbetsträningen på SVT var ganska kul och jag var dessutom väldigt motiverad så tyckte utredningen att då kunde jag påbörja en längre arbetsträning och jag skickades till arbetsförmedlingen.

Mitt stora misstag var att jag inte kontaktade SVT själv och frågade om jag kunde få fortsätta där, utan jag litade på att Arbetsförmedlingen skulle kunna ordna en plats åt mig.
Det var dumt, riktigt dumt, för det klarade de inte av och efter ett år så skickades jag tillbaks till Försäkringskassan med ett intyg som sa att det var mitt fel att jag inte påbörjat någon arbetsträning och att jag inte var motiverad.
Vilket naturligtvis var helt felaktigt.

Men man lär sig av sina misstag. När det dök upp en möjlighet att börja arbetsträna på NSPHiG så kontaktade jag själv Försäkringskassan och det visade sig att Arbetsförmedlingen hade ett nytt projekt som skulle hjäpa långtidssjukskrivna tillbaks. Denna gång skulle jag välja en privat aktör, valet föll på Academedia eftersom jag en gång i tiden pluggade på en utbildning som de hade, som hette Masters of Media. Samtidigt så tänkte jag att de kanske hade lite mer kontakter inom näringslivet ifall det inte skulle bli av något med NSPHiG.

För att göra en lång historia kort, jag påbörjade min arbetsträning på NSPHiG i maj förra året, vi flyttade då in i GFC:s lokaler på Mellangatan 1.
Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ville att jag skulle börja med att arbetsträna två timmar om dagen.
Det ville inte jag, jag kan inte motivera mig själv att ens gå upp ur sängen för så kort tid.
Eftersom de inte gav sig, så sa jag att jag arbetstränade i två timmar om dagen till arbetsförmedlingen och till min coach på Academedia men jag var där i fyra till sex timmar om dagen beroende på hur mycket jag orkade och ville. Detta trappade jag successivt upp till heltid.

Idag arbetar jag, vilket jag gjort sedan januari, 75 procent för NSPHiG och 25 procent för Attention i Göteborg och tycker att jag har världens bästa arbetsplats.
Jag har fått Nystartsjobb beviljat av Arbetsförmedlingen vilket innebär att Attention inte betalar någon arbetsgivaravgift för mig, samt att de får lika mycket i ersättning, detta gäller i upp till fem år.

Det som jag tyckte var svårast under min arbetsträningsperiod var att jag hade väldigt svårt för de extra kostnader som det faktiskt innebar att arbeta. I synnerhet om du också har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som faktiskt innebär att du inte har samma uthållighet som andra.

Jag tar aldrig med mig matlådor eftersom jag aldrig lagar någon mat hemma. Det kommer aldrig att ske eftersom jag har inte den energin som krävs för att klara av det när jag kommer hem efter att ha arbetat en hel dag. Därför äter jag lunch ute, det är inte någon överdriven lyxkonsumtion, utan något som jag gör för att jag klarar inte av att sköta mig jobb.
Sedan krävdes det att jag hade tillgång till fler skjortor eftersom jag inte längre kunde tvätta lika ofta, nu hade jag inte heller samma tid att leta efter kläder på second hand eller på reor.
Det jag fick från Försäkringskassan extra medan jag arbetstränade var 135:- per månad som skulle täcka kostnaden för kollektivtrafiken. Min vice ordförande Madelein Larsson Wollnik brukar säga:
"Skulle det ses som en morot? Det är väl precis vad det räcker till ungefär…"
En morot per dag, och knappt en det…

Det finns främst två hinder som jag ser det för att en arbetslivsinriktad rehabilitering ska fungera. Det första är att det måste finnas arbetsplatser att arbetsträna på, vilket är väldigt svårt att få fram.
Nästa problem är att Försäkringskassan måste ge människor resurser så att de också har råd att arbetsträna.
Just nu gör regeringen helt tvärt om, de utförsäkrar människor och skickar dem till ett introduktionsprogram på arbetsförmedlingen där de kan få så lite som 223:- per dag före skatt, vilket tvingar dem att söka ekonomiskt bistånd.
Det bäddar knappast för en lyckad arbetslivsinriktad rehabilitering.

Nya vepor för NSPHiG och Attention i Göteborg

Här är de nya veporna för Attention i Göteborg och NSPHiG, som jag beställde från Roll-up Kungen. Kostar 1500:- inklusive moms och frakt, vilket i sammanhanget är väldigt billigt. Så nu har vi äntligen lite eget material att använda på mässor och liknande.

Blev de inte snygga?

Nästa socialförsäkringsminister?

Veronica Palm möter mig i dörren till sitt kontor inne på riksdagen, kontoret är ljust och rymmer förutom ett skrivbord också en mindre soffgrupp. Veronica Palm är vice ordförande i socialförsäkringsutskottet och brukar pekas ut som den mest troliga kandidaten som socialförsäkringsminister vid ett regeringsskifte.

Veronica Palm skulle då efterträda den djupt kritiserade Christina Husmark Pehrsson, som fått bära hundhuvud för regeringens misslyckade sjukförsäkringsreform.
– Något som speglar Christina Husmark Pehrssons människosyn är när hon säger att de som står utan ersättning alltid kan söka socialbidrag, alla kan naturligtvis säga så, utom hon, som är Socialförsäkringsminister och har som uppgift att förhindra att människor måste söka ekonomiskt bistånd, säger Veronica Palm om sin politiska motståndare.
När jag möter Veronica i början av april har de första som utförsäkrats från sjukförsäkringen genomgått arbetsförmedlingens tre månader långa introduktionsprogram, det finns inga klara siffror men försäkringskassan bedömer att 40 procent troligtvis är för sjuka för att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. Det är också fortfarande oklart om vad som händer med de som blivit utförsäkrade och saknar sjukgrundad inkomst. Med nuvarande regler så kan de inte få någon sjukpenning, eftersom de inte har haft någon inkomst att basera den på och då blir de nollade hos Försäkringskassan.
Det gäller också för dem som tidigare haft aktivitetsersättning, men som har fyllt 30 år och nu får tidsbegränsad sjukersättning istället. För denna grupp vill Socialdemokraterna se att ett undantag görs och att de även i fortsättningen får en ersättning som de kan leva på.
– Även aktivitetsersättningen är en fattigfälla, det kanske verkar vara mycket pengar när personen är 19 år jämfört med vad deras kamrater får, men när personen blir 25 eller 30 så hamnar personen långt efter, för att inte tala om hur låg ålderspensionen blir, säger Veronica Palm.
Ett problem som naturligtvis hade varit lätt avhjälpt genom att höja golvet i socialförsäkringssystemet, men något sådant förslag finns inte, utan istället talas det bara i den röd-gröna överenskommelsen om att taket måste höjas.
– Det behövs för att skapa legitimitet för en offentlig socialförsäkring, att också civilingenjörer i villaområden får ut 80 procent av sin lön för annars så kommer de att teckna privata försäkringar och vill inte vara med och finansiera en offentlig, och det skulle vara värre för mer utsatta grupper.

Socialdemokraterna vill inte återinföra den tidsbegränsade sjukersättningen eftersom den enligt Veronica Palm också hade brister.
– Vad vi såg var att människor blev passiviserade och inget gjordes för att hjälpa människor tillbaks, utan ersättningen omprövades bara med jämna mellanrum.
Istället för tidsbegränsad sjukersättning vill de röd-gröna införa nya ersättningar som de kallar för rehabiliteringsersättning eller partiell långvarig ersättning.
Rehabiliteringsersättning menas inte den ersättning som betalas ut idag, utan är egentligen detsamma som sjukpenning, men utgår medan en person arbetstränar och inte bedöms vara fullt arbetsför.
Partiell långvarig ersättning är till för de som bedöms ha nedsatt arbetsförmåga men ändå klarar av att arbeta, ersättningen kan inte betalas ut fullt, utan tanken är att den ska ersätta inkomstbortfall för de timmar som personen inte kan arbeta.
Förslaget påminner till viss del om de danska flexjobben och Veronica Palm medger att det danska systemet har funnits med i tankarna.
På frågan om dessa nya ersättningar också berättigar till bostadstillägg svarar Veronica Palm att det har hon inte tänkt på men att hon ska ta med sig frågan.
– Det är viktigt att komma ihåg att detta är inget färdigt lagförslag utan en gemensam överenskommelse mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet, många av de förslag som vi presenterat måste utredas betydligt mer genomgående, säger Veronica Palm.
När förslaget presenterades fick det mycket kritik för att det verkade som att det skulle vara omöjligt för personer under 58 år att få tillsvidare sjukersättning, ett missförstånd menar Veronica Palm som inte alls var beredd på den kritik som förslaget fick.
– Vad vi egentligen menade var att underlätta för personer som är över 58 år att få tillsvidare sjukersättning, vi vill fortfarande ha kvar sjukersättningen som den är utformad idag, även om de nya reglerna innebär att det har blivit svårare att få ersättningen beviljad.

För många föreningar är det problematiskt att på grund av ett praxis hos arbetsförmedlingen om att inte beviljar lönebidrag till personer som också har förtroendeuppdrag inom föreningen, även om det inte finns något formellt hinder från lagstiftarnas sida.
Veronica Palm har hört talats om problemet tidigare, men hoppas på att plusjobben som gör repris, en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som sjösattes av den förra socialdemokratiska regeringen, eventuellt skulle kunna lösa detta problem.
– Det skulle denna gång inte bara omfatta offentlig sektor utan också föreningar och det kommer inte vara ett hinder om personen också är aktiv i föreningen.
Jag frågar Veronica Palm om hon vet vad som hände med de från Christina Husmark Pehrssons tidigare påtalade Resursjobb, en åtgärd som skulle vända sig mot långtidssjukskrivna men som aldrig infördes.
– Det har jag ingen aning om, jag hade nästan glömt att begreppet ens fanns, säger Veronica Palm.

Attention i Göteborg delar ut nytt pris till vården

Nya rön tyder på att människor med psykisk ohälsa i ett längre perspektiv mår bättre om de inte får någon hjälp alls från sjukvården när de mår dåligt, därför delar Attention i Göteborg ut det nyinstiftade priset Årets dunkel till vården i Göteborg som indirekt hjälpt kanske tusentals människor, genom att inte göra något alls.

En doktorsavhandling i ämnet återhämtning från Fairfax University visar att patienter med psykisk ohälsa som inte får hjälp från sjukvården sett under ett längre perspektiv faktiskt mår bättre än de som fick hjälp och stöd.

Mot bakgrund av detta väljer Attention i Göteborg att dela ut det helt nya instiftade priset Årets dunkel till Sjukvården, i synnerhet med vad psykiatrin vid Sahlgrenska gjort, eller snarare inte gjort för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar under det senaste året.

- Genom långa kötider på upp till sex år, ett medicinstopp för vuxna med ADHD och inte minst treårsgränsen som innebär att ingen ska få vårdas längre än tre år inom psykiatrin så har Sahlgrenska indirekt hjälp mängder av människor till ett bättre liv, säger Henrik D. Ragnevi, ordförande för Attention i Göteborg.

Priset Årets dunkel kommer att delas ut den första april varje år till den verksamhet som under året har gjort något extra för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller som i det här fallet - ingenting alls.