Som att sitta i fängelse

Ibland blir man trött, efter att ha besökt inte mindre än tre olika seminarium om diskriminering, jämlikhet och mångfald utan att aktivitetesersättningnågon av dem berört funktionshindrades möjligheter och rättigheter mer än svepande.
Alla sitter och dunkar varandra i ryggen för de är så insiktsfulla och duktiga på jämställdhetsarbete och jämlikhetsarbete och hur utvecklingen går framåt.
Jag vet inte hur man kan ha missat situationen för neuropsykiatriskt funktionshindrade, och kan sitta och påstå att diskrimineringen har minskat när den för denna grupp har ökat.
För tre år sedan var arbetslösheten 49 procent, för två år sedan var den 51 procent och den senaste undersökningen gjord av attention visar att hela 70 procent inte har något arbete att gå till på morgonen.
Så snart har man lyckats med att få bort oss helt från arbetsmarknaden. Genom de sänkta ersättningsnivåerna för aktivitetsersättning och sjukersättning med 6,25 procent har regeringen också lyckats med att cementera utanförskapet för dem med NPF då många bara sitter hemma för att de helt enkelt inte har råd att följa med ut och göra det som deras vänner kan göra. Det egna hemmet blir ett fängelse och att vara funktionshindrad blir ett straff där du saknar mycket små möjligheter att utforma ditt eget liv. Räckte inte nio års tortyr i form av mobbning i grundskolan utan att straffet ska fortsätta även ut i vuxenlivet. Vad är det som vi straffas för?