Öststatsformgivning från Sonyericsson

Sonyericssons P1 verkar vara designad av någon avdankad industridesigner från Bulgarien.

Sonyericssons nya P1 ska ersätta den olycksdrabbade P990. Den är mindre, något plattare, vilket följer vårens trend när det kommer till mobiltelefoner. Men jag tror att SE är fel ute, platta mobiler är främst en trend hos yngre, trenden hos de professionella användarna är att mobilen ska ersätta datorn och det gör knappast P1 som saknar ett tangentbord. Utdragbara tangentbord finns på bland annat HTC och Samsung och har man väl testat att använda ett vill man inte gå tillbaks.
Vidare är telefonen väldigt ful, det är knappast en telefon som kan tävla med Apples iPhone eller LGs Prada-telefon.
Upplösningen på skärmen är också väldigt låg och stannar vid 240 x 320 pixlar, vilket får ses som standard idag. Faktum är att Nokia för sin fullmatade N95 också gick tillbaks till denna lägre upplösning gentemot vad föregångaren N80 hade, förmodligen därför att filmer och spel fungerar bättre då, så okej det behöver inte vara en nackdel att SE har valt att stanna vid QVGA-skärm.
Men inga av dessa telefoner ger mig något direkt vill-ha-begär. Utan jag är väldigt nöjd med min HTC Tytn som jag använder idag, vilken också har en QVGA-skärm, men jag hade gärna sett en större skärm, det hade underlättat när man surfar. Dock måste jag vara nöjd med denna ett tag framöver då jag sålt min själ till Telenor för att ha råd med den.

För dem som är på jakt efter en avancerad mobil, kolla in HTC S710. Den saknar dock 3G, men har både fast knappsats och tangentbord och kör nya Windows Mobile 6.0 som bjuder på många spännande nyheter. Den är kanske ingen skönhet att vila ögonen på, men nog är den snyggare än SE P1 i alla fall. Åtminstone för oss som hellre har en handdator med mobil, än en mobil som är en modeaccessoar.

Allt känns roligare, utom uppsatsen.

Varför skriver inte uppsatsen av sig själv?

För snart en månad sedan fick jag tillbaks uppsatsen från vår (min, Jesper och Daniels) handledare. Och sedan har den bara blivit liggande i inkorgen utan att något har hänt. Jag har varit sjukt upptagen det senaste och detta är den första helgen på över en månad då jag kommer vara hemma i min lägenhet i Göteborg.
Men allt känns plötsligt mer inspirerande än att redigera uppsatsen och göra föreslagna ändringar. Jag skyller på min ADHD, när jag har gjort något så det känns klart och skickat iväg det så har jag ingen lust att gå tillbaks och ändra i det sedan. Då vill jag hoppa på nästa spännande projekt. OCh trust me, att sitta och korrigera ett femtiosidor textdokument är inte min definition av något som är spännande.
Var är korekturläsarna när man behöver dem? Var finns de där ökända spökskrivarna? Och varför finns det ingen paragraf i LSS som ger mig denna möjlighet?
Och varför kan inte Jesper eller Daniel ta och redigera uppatsen, när jag inte har gjort det…

Lång väntan för ingenting

Idag fick jag ett telefonsamtal från en uppgiven kvinna som väntat tre år på att få en neuropsykiatrisk utredning, men som nu nekats. Anledning? Hon är över 35 år.

För många föräldrar vars barn har fått en neuropsykiatrisk diagnos, som för den här kvinnan, blir det en väckarklocka som uppmärksammar deras egna problem och vad de själva har kämpat med hela livet. Att symptomen ser så olika ut mellan olika individer gör att det inte är enkelt att sätta en diagnos. Ett fall av ADHD eller Asperger hos en person kan se helt annorlunda ut hos en annan och därför tar en utredning ungefär motsvarande 3 heldagar att genomföra för att få ett korrekt resultat.
Eftersom ingen hade orkat med att göra undersökningarna i streck så delas dessa upp på ett par timmar i veckan under ett par veckors tid för att sätta en diagnos och eftersom den är så tidskrävande blir väntetiderna därefter.
I Göteborg har dock många väntat förgäves, sedan nya bestämmelser om att en övre åldersgräns på 35 år ska införas. Vad ska jag som ordförande för Attention i Göteborg svara de uppgivna föräldrar som misstänker en egen diagnos och som ringer till mig och undrar vad de ska göra?
Om det hade rört sig om till exempel misstanke om cancer, skulle någon acceptera att en person förvägrades undersökning och därmed behandling för att denne är över en viss ålder? Eller hade det lett till ramaskri bland medierna och allmänheten. Men när det kommer till NPF så tycker de flesta tydligen att det är okej.
Det råd som jag tvingas att ge till dem som ringer mig idag kan låta både hårt och krasst:
– Flytta härifrån, Göteborg ligger kanske i framkant när det gäller forskning om neuropsykiatriska funktionshinder, men när det kommer till att få diagnos eller att få rätt hjälp och stöd är Göteborg att betrakta i det närmaste som ett uland.
Åtminstone om de inte har råd att betala för en egen utredning som kan bli mycket dyrt för den enskilde.
Jag hade gärna gett dem ett annat och bättre svar, men jag har inget…