Jag sitter och tittar på riksdags-TV och undrade vad fan gör Kittty i talarstolen, men det var ju Josefin Brink i en debatt om reformer på arbetsmarknaden. Kul att en del personer vågar bryta av den ganska annars så homogena stilen i riksdagen. Sedan är hon faktiskt väldigt duktig och har bra värderingar. Jag håller dock inte med henne om att man inte skall privatisera arbetsförmedlingarna, då jag anser att det är bättre att fackförbunden tar över deras roll, då vi kan göra det bättre.
Men hennes kritik mot idiotiska förslag som "arbetsgarantin" som bara handlar om att förnedra arbetslösa ungdomar ännu mer instämmer jag helt med.

Sven-Erik Österberg gjorde också väldigt många kloka inlägg i debatten, däremot håller jag inte med honom i kritiken mot Nystartsjobb. Det är också lite konstigt att Socialdemokraterna kritiserar Nystartsjobben, då de hade något som hette Anställningsstöd för långtidsarbetslösa, som i praktiken innebar nästan samma sak.

Jag tycker det är märkligt hur Moderaternas förespråkare mörkar om hur många fler unga som har fått arbete då ungdomsarbetslösheten har ökat med 250 procent i Göteborg, det är skrämmande siffror. Visst, de kanske får arbete med hjälp av Nystartjobb, om de har varit arbetslösa i ett år. Men vem kan vänta så länge och hur kommer de unga må fram tills dess?

Så kom rakhyveln idag.

När jag kom hem så hade jag fått en talong från Posten om att jag hade ett paket liggandes där från Gents, det var den svindyra rakhyveln Merkur som jag nämnt tidigare. Nyfiket gick jag och hämtade ut den på posten och öppnade paketet direkt då jag kom hem.
Rakhyveln var väldigt tung, och ser väldigt spejsig ut i sin matta metallfinnisch. Och stor, den främre delen som förövrigt påminner om munstycket till en dammsugare, är nästan tre ggr så brett som en vanlig hyvel.

Det känns extremt flashigt att borsta in raktvålen med borsten med grävlingshår och ebonyskaft. Även om jag förstår varför man övergett raktvål till förmån för raklödder snart, men det känns lite macho på något sätt att borsta in ansiktet med tvålen. Fast det egentligen är hur fjolligt som helst…

Dags att invika hyveln, den skär väldigt bra och jämnt. Kinderna klarar den utan problem, men jag har svårt att se syftet med varför jag ska justera bredden mellan bladet och hyvelns överdel. Jag märkte inte någon skillnad alls. Hakpartiet klarade den inget vidare, men det kan mycket väl bero på raktvålen, samt en viss ovana från min sida, men den ligger ändå bra i handen.

Det står snart klart att detta är en rakteknik för den som har gott om tid. Men jag kom undan med bara ett skärsår, precis vid adamsäpplet, vilket är väldigt svårt område att raka med hyvel. Det får nog ändå ses som godkänt.

Utbildningsdag på kommunen

Idag har det varit intensivt, har varit på utbildningsdag där jag fick hålla en kvarts presentation inför anställda i Kommunen. Jag har ganska svårt att hålla mig till ett färdigt manus, utan tycker bättre om att svara på frågor och debattera. Men det gick nog bra, det är jag som är väldigt självkritisk. Johanna Björk på Ågrenska nämnde mitt debattinlägg under sitt framförande, vilket var kul.
Gert Andersson som är ordförande från Örebro föreläste också ihop med Ewa-Lena och de talade om sina egna erfarenheter kring ADHD.

Positiv respons på mitt inlägg

Jag har fått väldigt mycket positiv respons på mitt debattinlägg från flera som har läst den, vilket är kul. Dagens ledare i GP berörde den inte direkt, men handlade om neddragningarna inom psykiatrin. Dagen ägnades annars åt att förbereda inför morgondagens presentation av förbundet på kommunens utbildningsdag, samt att sätta ihop en maillista till förbundets medlemmar. Och naturligtvis skicka länk till min debattartikel till olika beslutsfattare och till SVT, för att se om de vill göra något på den. Det är kul att det börjar hända något.

Orimligt lång väntan på diagnos i Göteborg

Att få en neuropsykiatrisk utredning som vuxen kan ta flera år. I Göteborg är väntetiderna 3 år och därmed längst i landet. Fyller du dessutom 35 år under tiden kan du glömma en undersökning. Den utlovade satsningen på psykiatrin märks inte i Göteborg, skriver Henrik D Ragnevi, ordförande för Attention Göteborg.

Under förra året gjorde riksorganisationen Attention en undersökning som visade att väntetiderna för att få göra en neuropsykiatrisk utredning som vuxen kan vara flera år. Göteborg undvek att svara på deras undersökning. Kanske för att de visste att om att ifall de undvek att svara skulle de slippa den jumboplacering som väntade. I Göteborg är nämligen väntetiden längst i landet med över 3 år och hinner du fylla 35 år under tiden så kan du glömma att få en undersökning överhuvudtaget.
För många föräldrar vars barn har fått en neuropsykiatrisk diagnos blir det en väckarklocka som uppmärksammar deras egna problem och vad de själva har kämpat med hela livet. Att symptomen ser så olika ut mellan olika individer gör att det inte är enkelt att sätta en diagnos. Ett fall av ADHD eller Asperger hos en person kan se helt annorlunda ut hos en annan och därför tar en utredning ungefär motsvarande tre heldagar att genomföra för att få ett korrekt resultat.

Förgäves väntan
Eftersom ingen hade orkat med att göra undersökningarna i streck så delas dessa upp på ett par timmar i veckan under ett par veckors tid för att sätta en diagnos och eftersom den är så tidskrävande blir väntetiderna därefter.
I Göteborg har dock många väntat förgäves, sedan nya bestämmelser om att en övre åldersgräns på 35 år ska införas. Vad ska jag som ordförande för Attention i Göteborg svara de uppgivna vuxna som ringer till mig och undrar vad de ska göra?
Om det hade rört sig om till exempel misstanke om cancer, skulle någon acceptera att en person förvägrades undersökning och därmed behandling för att denne är över en viss ålder? Jag har väldigt svårt att tro det, men då det rör sig om neuropsykiatriska funktionshinder är det tydligen okej att sjukvården agerar på det här sättet.
De flesta människor inom denna grupp är väldigt utsatta och deras liv har ofta kantats av flera misslyckanden, ofta skapat av det (för)tryck den oförstående och normativa omgivningen utsätter dem för. Att få en diagnos upplevs av många som en stor lättnad och att få en förklaring till varför dessa problem har uppstått, det var inte bara deras eget fel att de var tankspridda och ouppmärksamma, precis tvärtemot den stämpling som de flesta diagnosmotståndare hävdar att diagnosen innebär.
I Göteborg vill sjukvården tydligen stämpla vuxna över 35 år som misstänker att de har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som till exempel lata, odugliga eller misslyckade föräldrar och som inte är värda att få den hjälp och stöd en diagnos innebär.
Inför valet lovade den nya regeringen att mer pengar skulle satsas på psykiatrin. Det märks inte mycket av den satsningen här i Göteborg och det får väl ses som ytterligare ett i raden av tomma vallöften. Stefan Hugestrand som är enhetschef för Psykosmottagning och enhet för Autism och ADHD på Mölndals sjukhus som gör dessa utredningar i Göteborg försvarar beslutet om att införa en övre åldersgräns med att resurserna som tillförts är otillräckliga.

Klen tröst
Att hänvisa de personer som faller utanför åldersspannet till att söka hjälp med stöd av vårdgarantin är en klen tröst för denna grupp, när de flesta läkare inte har en aning om var de ska skicka en remiss. Varför har inte enheten för Autism och ADHD på Mölndals sjukhus remitterade dessa patienter vidare till dessa landsting? Varför skickar man istället tillbaks vuxna till den läkare som remissen kom från efter tre års köande, där är det ju uppenbart att kompetensen för att göra en utredning inte finns. Ett sådant här agerande är för mig både oförståeligt och oförsvarbart.
Det råd som jag tvingas att ge till dem som ringer mig idag kan låta både hårt och krasst:
– Flytta härifrån, Göteborg ligger kanske i framkant när det gäller forskning om neuropsykiatriska funktionshinder, men när det kommer till att få diagnos eller att få rätt hjälp och stöd är Göteborg att betrakta i det närmaste som ett uland.
Jag hade gärna gett ett annat svar…

Henrik D. Ragnevi
Ordförande för Attention i Göteborg
Diagnostiserad 2003 med ADHD och Asperger

Publicerad i Göteborgs-Posten Söndag 27 Maj 2007, sid 59 del ett, under Debatt. Ännu ej publicerad på nätet och därför så lägger jag ut den i sin helhet på min blogg, även om det finns ett utkast som ligger till grund för artikeln här. Som ordförande för Attention så jobbar jag till skillnad från GP också på söndagar…
Men det är synd att jag inte kan länka till artikeln i tidningen (hm, hur hade det varit fysiskt möjligt), men jag har fått tre spalter över en helsida och tidningen har gjort en illustration till artikeln.

Nu finns den på GP:s webbsida: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=348833

Det är viktigt att hitta allierade

Cecilia Malmström talade idag på Globalkonferansen i Göteborg som anordnaded av LSU om att det finns vissa krav på länder för att gå med i EU när det gäller HBT-personers rättigheter, själv satt jag och funderade på om det skulle vara en möjlig sanktion att kicka ut länder som inte följer dessa, som till exempel Polen. Eller om det verkligen vore en önskvärd sanktion. Det skulle ju förmodligen bara göra det ännu värre för HBT-personer i det landet.
Men jag vågade inte fråga om det, och har inte riktigt heller mandat att fråga om det.
Så istället diskuterade jag akademikers möjlighet att arbeta i andra länder inom EU, vilket till exempel arkitekter inte kan i till exempel Frankrike och varför väldigt många vårdutbildningar inte ses som legitima i andra länder. Då det knappast kan ses som om det är någon större skillnad mellan olika européers hälsa. Problemet är enligt Malmström både att Bolognaprocessen inte är genomförd ännu och de regler som finns enligt tjänstedirektiven, samt en del lokala bestämmelser som också finns.

Jag flikade också in mot slutet av samtalet vad regeringen kan göra för att hjälpa neuropsykiatriskt funktionshindrade ut på arbetsmarknaden (jag kunde inte låta bli). Men hon sa att det är bättre att jag försöker nå Maria Larsson för att diskutera det, så det får bli nästa veckas projekt. Larsson arbetar med ett projekt att kartlägga olika funktionshindrade och deras behov.

Malmström nämnde också något som är väldigt intressant angående om att det gäller att hitta allierade inom alla grupper. När man diskuteras till exempel ungas inträde på arbetsmarknaden kan det lika gärna vara en 17-åring som är en propp, liksom att en äldre kan ha vettiga synpunkter och lösningar på att få in unga på arbetsmarknaden. Det är viktigt att det inte blir etn generationskonflikt. Detta tror jag är viktigt oavsett område, så det tar jag med mig; hitta allierade.

Inte bra att nattshoppa på nätet

Jag var inne på Gents.se nu och råkade shoppa loss. En rakhyvel Merkur Futur 700, tio stycken Merkur Super Platinium rakblad till den och ett sett med Edwin Jagger rakborste ebony och en raktvål med tillhörande tvålkopp. Det gick på tusen spänn, och det var kanske inte så genomtänkt men jag är väldigt impulsiv av mig.
Men jag sparade 19:- på frakten!

Rapport kommer naturligtvis avläggas när sakerna dimper ner i lådan och denne man har gått till rakning.

Förkyld, inte kul.

Idag skulle jag varit med på Liseberg med Chalmers Event, lite som ett avtack för arbetet under den här terminen. Något som jag verkligen sett fram mot, men jag är jätteförkyld, plus att pollen i luften inte gör saken bättre.
Förkylningen har satt sig på rösten så jag har svårt att prata, ögonen rinner och jag är snuvig. Känner mig inte speciellt sexig idag med andra ord. Ligger hemma och kollar på slutet av andra säsongen av Twin Peaks, och är chockad över hur dåligt det bitvis är. För att vara en serie som jag verkligen älskade och som skrämde mig då jag var 13 år och som jag inte sett på kanske tio år, då vill jag minnas att jag tyckte att det var väldigt bra. Sett med den erfarenhet och den kunskap som jag besitter idag så måste jag nog reservera mig mot att det är världens bästa TV-serie. Bitvis är det otroligt, men mycket är pinsamt.
Men beror detta enbart på grund av mina kunskaper om film är större idag och jag har utvecklats och ställer högre krav idag, eller är det så att standarden på TV har utvecklats och TV-serier som går veckovis håller samma kvalitet som film gör idag.
Fr.o.m. när mordet på Laura klaras upp och framåt känns det som att Twin Peaks befinner sig i ett limbo. Den där mystiken som jag uppfattade fanns tidigare finns inte kvar. Det är lite jobbigt varje gång man upptäcker att något som man verkligen har tyckt varit bra inte är så bra längre. Ibland så borde man låta saker vara ifred och inte se om dem, så man kunde minnas dem som de var då.
Fast å andra sidan har jag sett om filmen Fire Walk With Me flera gånger med förhoppningen om att jag ska få något bra i den som jag bara missat, utan att det aldrig hänt. Det kanske bara kan gå åt ett håll…

Hjälp och stöd som arbetsgivare kan få

Artikel på Samspela om all den hjälp och stöd som arbetsgivare kan få om de vill anställa en funktionshindrad, dock saknas kunskap hos många arbetsgivare om detta. Dessutom finns det fördomar hos många om att när det finns personer utan dessa svårigheter som inte behöver någon anpassning, varför ska företag anställa funktionshindrade som kräver extra stöd?
Jag är övertygad om att människor med olika erfarenheter har andra infallsvinklar och ser saker på ett annat sätt och kan därför bidra med något. Dessutom finns det en rättviseaspekt i det hela, är det verkligen rätt att vi utestänger en stor grupp från arbetsmarknaden? Vad ska i så fall denna grupp göra istället? Svälta på de låga ersättningar som det urholkade bidragssystemet ger medan de inväntar kronofogden?
Nej, det krävs en förändring på arbetsmarknaden. Det hårda tempo som har trissats fram, och de överdrivna krav som finns på social kompetens idag måste pressas tillbaks för en mer avslappnad attityd till människor som bryter mot normen.

Endast tre av tio med ADHD har ett arbete

Visar Attention-Riks undersökning, men 90 procent svarade att de skulle vilja ha en anställning.
I undersökningen framkommer också många konstruktiva förslag på hur man hade kunnat anpassa arbetsmarknaden för denna grupp och många av förslagen är säkert också plausibla för andra grupper med neuropsykiatriska funktionshinder:
http://www.attention-riks.se/site/51.259.0.0.1.0.phtml

Flexibilitet och anpassning kan man se är ett ledord genom hela undersökningen vad de flesta svarande önskar av arbetsplatsen. Det får mig att tänka på vad Johanna Björk på Ågrenska sa om barn i skolan:
"Det finns inget så orättvist som att behandla alla lika."
Och med det syftade hon på att man visst kan ha undantag från vissa regler för en eller ett par elever, eller särskilda förmåner för dessa.
Men på arbetsplatser så verkar det som om alla ska behandlas så lika som möjligt, inga individuella anpassningar får ske. Om man diskuterar flexibilitet på arbetsplatsen så är det enkom ur arbetsgivarens perspektiv. Alla arbetstagare ska helst vara stöpta i samma form och arbetsmarknaden framstår som stockkonservativ.

Lost får en fjärde säsong?

Som inbiten Lost-tittare har jag tankar hem avsnitten från nätet och det har varit många överraskningar på gång. Nu är det ju verkligen som upplagt för en stor final för hela serien. Men ABC har meddelat att det ska bli en fjärde säsong, men varför känns det som om de har laddat upp för en enorm final för nu, hur ska de gå vidare från den?
Nej, sluta på topp istället. Redan i andra säsongen så märktes det att handlingen började kretsa mer kring skådespelarnas möjlighet att deltaga i serien och personer dog för att skådespelarna inte kunde eller ville vara kvar i serien, vilket gjorde att många sidospår inte kunde följas upp.
Sådana här saker går väl aldrig att komma från, och den tredje säsongen av Lost har inte alls lidit av samma problem och jag har följt serien med spänning, men det är dags att avsluta den nu.

100 000-tals svenskar kan vara drabbade utan att veta om det

"I dag beräknas två procent av alla vuxna svenskar lida av adhd."

Det är förvisso trevligt att Expressen uppmärksammar ADHD hos vuxna, men varför så drastiska ordval som drabbade eller lida?

Det gör inte ont att ha ADHD, och det är inte cancer liksom…

Sex timmars arbetsdag, också bra ur ett ekologiskt perspektiv

I dagens Metro kunde man läsa om att fler människor måste dela på arbetstillfällena som erbjuds för att rädda miljön. Det är den tidigare docenten på KTH Christer Sanne som dammat av J M Keynes essä ”Våra barns ekonomiska möjligheter”.
I den tog Keynes fasta på att världen skulle bli effektivare i produktionen och spådde att i framtiden skulle människor kunna tillgodose sina behov med bara några timmars arbete per dag.
- Keynes kom med ett bra förslag som nästan har blivit en nödvändighet om vi ska rädda jorden. Men vårt problem är inte att det produceras för lite utan att alla ska vara sysselsatta och då vill det till att alla konsumerar och när det händer tar miljön stryk, säger Christer Sanne till Metro.
Sanne anser att det är ett dåligt argument som politikerna för att vi ska arbeta mer för att rädda välfärden och menar på att det inte finns något sammanhang mellan att producera mer och välfärd, det krävs en omställning där samhället helt måste byta perspektiv och acceptera de ekologiska ramarna.
Det är inte bara ett humanistiskt perspektiv som sex timmars arbetsdag bör införas, något som skulle kunna gynna utsatta grupper som till exempel neuropsykiatriskt funktionshindrade, utan även från ett ekologiskt perspektiv är detta att föredra. Detta skulle naturligtvis också gynna andra grupper som står utanför arbetsmarknaden och alla dem som klagar över sin stressiga vardag.

NPF-seminarium 17 november

Efter gårddagens och dagens styrelsemöte med Attention har vi beslutat om att anordna ett seminarium den 17 november, med flera kortare föreläsningar för att kunna täcka så många områden som möjligt. Något som jag verkligen vill ha med i slutet är en paneldebatt mellan några av oss med diagnos och politiker som är ansvariga för diverse lämpliga områden, där de får försvara sig varför det ser ut så som det gör.

Idag fick jag också mitt alkoholserveringstillstånd som tillåter mig att arbeta i bar och servera alkohol. Det var ett oväntat snyggt diplom, jag hade väntat mig att jag bara skulle få en vit A4. Hm... Undrar vem som vill anställa en bartender med ADHD? ;-)

Dags att anpassa arbetsmarknad för neuropsykiatriskt funktionshindrade

Neuropsykiatriskt funktionshindrade står idag utanför arbetsmarknaden. Sex timmars arbetsdag hade kunnat skapa större efterfrågan på personer inom denna grupp, här presenterar jag det förslag som jag kortfattat försökte förklara för Maud Olofsson. Håll till godo!

Arbetslösheten bland dem med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) har enligt organisationen Attention stigit till över 50 procent, och det är siffror som fortsätter att stiga. På dagens allt hårdare arbetsmarknad där högre produktivitet och social kompetens krävs i högre utsträckning har denna grupp slagits ut från arbetsmarknaden. Lyfter man ut gruppen med ADHD så visar undersökningar att endast 37 procent av dem arbetar eller studerar.

Trots att de flesta med de här diagnoserna med större sannolikhet än andra icke-funktionshindrade kommer påbörja högre studier och att denna grupp i regel är mer välutbildade än gemene man är de inte önskvärda på arbetsmarknaden. Många inom denna grupp ses som socialt avvikande och de väljs snabbt bort i en rekryteringsprocess.
För att stödja denna grupp på arbetsmarknaden så finns det diskriminerande systemet med lönebidrag, som betyder att arbetsförmedlingen går in och betalar arbetsgivaren 80 procent av lönen upp till de första 15 400 kronorna varje månad. Är verkligen företag i Sverige så trångsynta att de måste få betalt från staten för att ens kunna tänka sig att ha en funktionshindrad på sin arbetsplats? Vill själv inte tro att det förhåller sig så men statistiken motbevisar mig.
Christoffer Gillberg skriver i sin bok "Autism och autismliknande tillstånd hos barn, ungdomar och vuxna" att förr fungerade universiteten tidigare som en skyddad verkstad för många inom denna grupp. Men idag har universitetsvärlden förändrats och ställer samma krav på social kompetens som krävs i yrkesvärlden och den kufiska professorn har blivit en passé nidbild.

Vad finns det då för lösning på problemet? En del ropar på strängare lagstiftning mot diskriminering, men det har inte fungerat hittills och mycket lite tyder på att den nya sammanslagna diskrimineringslagstiftningen kommer ge någon större effekt. Den lösning som ligger närmast till hands är nog införandet av sex timmars arbetsdag, med motsvarande sänkta löner och arbetsgivaravgifter. Det skulle skapa så pass stor efterfrågan att företagen inte skulle ha råd att diskriminera stora grupper på arbetsmarknaden. Dessutom klarar många med neuropsykiatriska funktionshinder inte av att arbeta längre pass eftersom många måste koncentrera sig mer.

Menar dessutom de icke-funktionshindrade politiker, debattörer och övriga yrkesverksamma samhällsmedborgare verkligen allvar när de säger att allt fler som står utanför arbetsmarknaden ska börja arbeta, får de helt enkelt också vara beredda på att dela med sig av arbetstillfällena.

En del kanske nu undrar hur de ska kunna leva på sin lägre lön? Men när funktionshindrade ska klara sig på 60 procent eller grundpension för dem som aldrig lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Då borde väl rimligen icke-funktionshindrade, som oftast är bättre på att strukturera och planera sin ekonomi klara sig på motsvarande 75 procent av sin nuvarande lön? Dessutom skulle den samhällsekonomiska vinst som görs när fler går från bidrag till arbete kunna användas till att sänka skattenivåerna så att skillnaderna i nettolön inte blir så stora.

Eftersom undertecknad bara är en funktionshindrad chalmerist och inte någon nationalekonom kan inte några garantier för att förslaget inte kommer orsaka inflationsspiraler, brist på arbetskraft eller ens att det är en hållbar samhällsekonomisk lösning. Däremot är jag fullkomligt övertygad om att det hade gynnat stora grupper på arbetsmarknaden och inte minst neuropsykiatriskt funktionshindrade, vilket på sikt gynnat samhällets utveckling. För om Einstein levt i dagens Sverige så hade han inte fått hålla på med forskning, vi hade istället förtidspensionerat honom.

Eurovision - storslam för Harry Potter…

Mina favoriter i Eurovision är Finland och Slovenien, men de är väldigt lika rent scenografiskt. Jag får helt enkelt rösta på båda två.

Men jag skulle inte ha något mot om the Ark skulle ta hem segern. Skulle det gå sämre för the Ark än för Frankrike så vore det riktigt pinsamt. Vad har de för ursäkt för att skicka ett sådant hemskt bidrag.

Rysslands bidrag hade varit bättre om de vågade att sjunga på ryska, som Tysklands bidrag som genast blev bra enbart på grund av språket.

Och varför tävlar Harry Potter för Serbien? Gåtorna är många i denna internationella (?) tävling. Och hur kommer det sig att Harry Potter vann tävlingen. Och varför kompisröstar de på varandra för. Bryter sig länder som Montenegro ut ur Serbien enbart för att kunna ge dem högsta poäng i tävlingen. Är detta den egentliga orsaken till alla nya länder i Europa som ingen ens kan peka ut på en karta.
Vad ska man säga om en del andra bidrag som t.ex. Ukrainas, det verkar skadligt att gå från planekonomi till marknadsekonomi alltför snabbt. Teletubbies krockar med en discoboll och möter Dame Edna? Fruktansvärt och varför röstar folk på den för… ?
Östblocket och jurysystemet kom tillbaka, allt är förlåtet!

England har tydligen skickat ett propagandainslag för växthuseffekten och ökade koldioxidutsläpp. Synd att Morrissey inte ställde upp för England.

Rumäniens bidrag måste vara en illustration över EUs sönderfall.

Attention

Idag har jag suttit och satt samman en mailinglista för Attention som når ett sextiotal engagerade i styrelsen, helt på eget initiativ. Förhoppningsvis så kan vi hålla bättre kontakt med varandra och föra fler diskussioner.
Jag har också suttit och skrivit klart föredragningslistan inför morgondagens möte och bifogat den debattartikel som jag skrivit om att personer inte får utredningar när de är över 35 år.

Angående detta har jag fått svar från Stefan Hugestrand, som är Enhetschef för Psykosmottagning & enhet för Autism & Adhd, som inte vill utreda personer över 35 år, han skriver:

"Beslutet är fattat utifrån att de resurser som tillförts för utredning är helt otillräckliga. Det är självklart ingenting psykiatri Mölndal önskar men pga enhetens alltför begränsade resurser inför ett massivt remissinflöde från hela Storgöteborg är vi tvungna till dessa åldersramar. I och med att vårdgarantin nu även omfattar denna typ av utredning verkar det ha blivit ett intresse och en öppning för möjligheten att bygga ut utredningsverksamheten i SU för nästa år. Görs det kommer väl denna inskränkning att kunna trilla bort. Vårt önskemål är således att expandera utredningsenheten såsom du, vi och så många andra önskar."

Mig veterligen är det nästan omöjligt att bli beviljad en utredning i en annan kommun med stöd av Vårdgarantin. Det är en tunn papperstiger utan klös.

Öststatsformgivning från Sonyericsson

Sonyericssons P1 verkar vara designad av någon avdankad industridesigner från Bulgarien.

Sonyericssons nya P1 ska ersätta den olycksdrabbade P990. Den är mindre, något plattare, vilket följer vårens trend när det kommer till mobiltelefoner. Men jag tror att SE är fel ute, platta mobiler är främst en trend hos yngre, trenden hos de professionella användarna är att mobilen ska ersätta datorn och det gör knappast P1 som saknar ett tangentbord. Utdragbara tangentbord finns på bland annat HTC och Samsung och har man väl testat att använda ett vill man inte gå tillbaks.
Vidare är telefonen väldigt ful, det är knappast en telefon som kan tävla med Apples iPhone eller LGs Prada-telefon.
Upplösningen på skärmen är också väldigt låg och stannar vid 240 x 320 pixlar, vilket får ses som standard idag. Faktum är att Nokia för sin fullmatade N95 också gick tillbaks till denna lägre upplösning gentemot vad föregångaren N80 hade, förmodligen därför att filmer och spel fungerar bättre då, så okej det behöver inte vara en nackdel att SE har valt att stanna vid QVGA-skärm.
Men inga av dessa telefoner ger mig något direkt vill-ha-begär. Utan jag är väldigt nöjd med min HTC Tytn som jag använder idag, vilken också har en QVGA-skärm, men jag hade gärna sett en större skärm, det hade underlättat när man surfar. Dock måste jag vara nöjd med denna ett tag framöver då jag sålt min själ till Telenor för att ha råd med den.

För dem som är på jakt efter en avancerad mobil, kolla in HTC S710. Den saknar dock 3G, men har både fast knappsats och tangentbord och kör nya Windows Mobile 6.0 som bjuder på många spännande nyheter. Den är kanske ingen skönhet att vila ögonen på, men nog är den snyggare än SE P1 i alla fall. Åtminstone för oss som hellre har en handdator med mobil, än en mobil som är en modeaccessoar.

Allt känns roligare, utom uppsatsen.

Varför skriver inte uppsatsen av sig själv?

För snart en månad sedan fick jag tillbaks uppsatsen från vår (min, Jesper och Daniels) handledare. Och sedan har den bara blivit liggande i inkorgen utan att något har hänt. Jag har varit sjukt upptagen det senaste och detta är den första helgen på över en månad då jag kommer vara hemma i min lägenhet i Göteborg.
Men allt känns plötsligt mer inspirerande än att redigera uppsatsen och göra föreslagna ändringar. Jag skyller på min ADHD, när jag har gjort något så det känns klart och skickat iväg det så har jag ingen lust att gå tillbaks och ändra i det sedan. Då vill jag hoppa på nästa spännande projekt. OCh trust me, att sitta och korrigera ett femtiosidor textdokument är inte min definition av något som är spännande.
Var är korekturläsarna när man behöver dem? Var finns de där ökända spökskrivarna? Och varför finns det ingen paragraf i LSS som ger mig denna möjlighet?
Och varför kan inte Jesper eller Daniel ta och redigera uppatsen, när jag inte har gjort det…

Lång väntan för ingenting

Idag fick jag ett telefonsamtal från en uppgiven kvinna som väntat tre år på att få en neuropsykiatrisk utredning, men som nu nekats. Anledning? Hon är över 35 år.

För många föräldrar vars barn har fått en neuropsykiatrisk diagnos, som för den här kvinnan, blir det en väckarklocka som uppmärksammar deras egna problem och vad de själva har kämpat med hela livet. Att symptomen ser så olika ut mellan olika individer gör att det inte är enkelt att sätta en diagnos. Ett fall av ADHD eller Asperger hos en person kan se helt annorlunda ut hos en annan och därför tar en utredning ungefär motsvarande 3 heldagar att genomföra för att få ett korrekt resultat.
Eftersom ingen hade orkat med att göra undersökningarna i streck så delas dessa upp på ett par timmar i veckan under ett par veckors tid för att sätta en diagnos och eftersom den är så tidskrävande blir väntetiderna därefter.
I Göteborg har dock många väntat förgäves, sedan nya bestämmelser om att en övre åldersgräns på 35 år ska införas. Vad ska jag som ordförande för Attention i Göteborg svara de uppgivna föräldrar som misstänker en egen diagnos och som ringer till mig och undrar vad de ska göra?
Om det hade rört sig om till exempel misstanke om cancer, skulle någon acceptera att en person förvägrades undersökning och därmed behandling för att denne är över en viss ålder? Eller hade det lett till ramaskri bland medierna och allmänheten. Men när det kommer till NPF så tycker de flesta tydligen att det är okej.
Det råd som jag tvingas att ge till dem som ringer mig idag kan låta både hårt och krasst:
– Flytta härifrån, Göteborg ligger kanske i framkant när det gäller forskning om neuropsykiatriska funktionshinder, men när det kommer till att få diagnos eller att få rätt hjälp och stöd är Göteborg att betrakta i det närmaste som ett uland.
Åtminstone om de inte har råd att betala för en egen utredning som kan bli mycket dyrt för den enskilde.
Jag hade gärna gett dem ett annat och bättre svar, men jag har inget…

Privatisera Arbetsförmedlingen

Det är dags att privatisera Arbetsförmedlingen. Ingen (utom dem som arbetar på arbetsförmedlingen) är nöjd med hur den fungerar idag. Från fackligt håll så har jag sett hur flera förbund startat med egna jobbförmedlingar, något som säkert hade kunnat utvecklas vidare till fullt fungerande arbetsförmedlingar. Sedan finns det bemanningsföretag som hade kunnat göra samma sak, för dem som inte hade velat vända sig till en facklig arbetsförmedling.

Ulf Lindberg från Almega höll ett föredrag på SACO Studentråds förbundskonferans där han pratade om hur man från arbetsgivarsidan ser på glappet mellan studier och arbetsliv, Almega är tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation. På skämt (tror jag) tog han upp att man kan fråga sig hur arbetsmarknaden skulle se ut om man vände på LAS, att det var dem som kom in sist som hade störst trygghet och att de som arbetat i tio år fick byta arbete.
Och varför skulle det inte kunna vara så? Rimligen så borde det ju vara unga som inte är etablerade på arbetsmarknaden som har störst behov av den trygghet som ett omvänt LAS hade kunnat ge. Dessutom hade det lett till att människor hade bytt arbetsplats oftare.
Ulf pratade också om att man borde privatisera arbetsförmedlingen och detta är en väldigt intressant fråga.
Varje förmedling hade fått ersättning utifrån hur snabbt de fixade arbete åt den arbetslöse, och skulle personen inte få arbete så skulle den på sikt bli en kostnad för förmedlingen. Personer som bedöms som att få svårare att etablera sig på arbetsmarknaden skulle ge förmedlingen en högre ersättning. Och detta tror jag hade kunnat gynna många, inte minst oss funktionshindrade som Arbetsförmedlingen inte vill ta i med tång utan skicka iväg till Försäkringskassan för att snygga till statistiken. Modellen som Ulf talade om är hämtad från Australien och i sommar ska han dit för att studera deras system.
Jag hade redan innan detta föredrag planerat att till hösten hålla ett seminarium på temat Privatisera arbetsförmedlingen. Varför ska en arbetslös egentligen anmäla sig arbetslös på arbetsförmedlingen? Det hade varit mer logiskt om personen anmälde sig till sitt fackförbunds förmedling och som sedan meddelade arbetslöshetskassan. Den statistik som arbetsförmedlingen mest verkar syssla med hade SCB kunnat överta istället.
Arbetsförmedlingen idag verkar mest handla om att trycka ner människor i skorna. De skickar civilingenjörer på grundkurs i matematik, de skickar fullt svensktalande på kurser i Svenska för nybörjare och de skickar doktorander som har Asperger till Samhall. För att inte tala om datortek eller flera veckor långa utbildningar i så här skriver du ett CV eller personligt brev. Skumt att mitt fackförbund lyckades att anordna en sådan kurs på en halv dag. Arbetsförmedlingen verkar mest handla om att anordna vuxendagis som är så kränkande för personerna att de i ren panik ska ta vilket arbete som helst, eller fly till Försäkringskassan. Finns det någon i så fall som tycker att den strategin är så lyckad?
Undrar hur många som skulle vända sig till Arbetsförmedlingen om den hade varit konkurrensutsatt. Jag skulle aldrig göra det.

Får man inte som socialdemokrat kritisera LAS?

SACO Studentråds förre ordförande David Svenn gjorde misstaget att offentligt kritisera LAS. Modigt eller dumdristigt? Det slutade med att han fick lämna partiet.

David Svenns kritik mot LAS i NSD visade att det visst var ett skrämmande lågt tak inom socialdemokratin, vilket jag tycker är mycket tråkigt.
Istället för att väcka en debatt om LAS blev det en hätsk debatt om David Svenn som person, vilket resulterade i att han lämnade partiet och gick över till Folkpartiet istället. David som har varit trogen Socialdemokrat under den tid jag känt honom blev med andra ord bortjagad så fort han hade en avvikande åsikt i en fråga. Alla mot en är förmodligen också någon form av solidaritet, men det hör inte hemma inom socialdemokratin.
Det är pinsamt för ett parti som jag alltid har hävdat har haft det högt i tak, men en stor vinst för Folkpartiet som nu får tillgång till den kompetens som David besitter.
Socialdemokraterna i Norrland måste vara i synnerhet intoleranta…
Jag har alltid respekterat att David uttrycker sin egen åsikt, samtidigt som han också kan följa demokratiska beslut, även när han reserverar sig mot dem. Och inom SACO gjorde David en del utspel som inte gick i linje alltid med vad SACO tyckte, men där var toleransnivån högre.

Jag börjar tycka om Alliansen...

Först så gjorde Mikael Söderlund i Moderaterna följande konstaterande:
- Det är lite av en mänsklig rättighet att ha en balkong.
Men jag tror faktiskt att följande uttalande slår det:
- Det är viktigt att ni alla får jobb, så att ni kan flytta härifrån. Integrationsministern Nyamko Sabuni i Folkpartiet ger råd till invånarna i Rosengård.
Jag får liksom sjukt bra uppslag till kommentarer på min MSN hela tiden från Alliansen.