Jag skulle aldrig anställa en neurotyp, varför skulle jag?

Jag har ju på under ett år gått från att vara ett stackars utsatt offer (långtidssjukskriven) till att bli djävulen (arbetsgivare) och har idag arbetsgivaransvar för två personer, en tjej med Asperger som arbetar som administratör och en tjej med ADHD som är anställd som projektledare på Attention i Göteborg.
Det har fungerat jättebra och min roll som ordförande och samordnare är mycket roligare nu när jag inte behöver vara själv på kontoret, men detta inlägg ska inte handla om alla fördelar det finns med att anställa en person med NPF, utan alla nackdelar det finns med att anställa en neurotyp.

Den första men mest väsentliga är, de kostar skjortan!
Om du anställer en neurotyp så får du inga som helst ekonomiska subventioner, det blir snabbt löjligt dyrt. De kräver dessutom löner som ligger långt över vad kollektivavtalen kräver, eftersom de fullkomligt saknar ekonomiska referensramar då de aldrig behövt leva på grundnivåerna i socialförsäkringssystemen.

De prioriterar allt annat än sina arbeten. I synnerhet om de har familj, då kommer den alltid komma i första hand. Om du däremot vet med dig om att du kommer ha apsvårt att få ett nytt arbete, då prioriterar du annorlunda.

Neurotyper sjukanmäler sig, personer med ADHD och Asperger går till jobbet ändå.

Om en neurotyp inte kommer kunna slutföra en uppgift så kommer de att ljuga om det in i det längsta, medan en person med NPF säger till direkt.

Neurotyper förstår bara hur de dricker upp kaffet, inte hur de ska brygga nytt kaffe, såvida de inte ska ha det till egna möten.

Neurotyper omfattas inte av diskrimineringslagstiftningen eftersom de inte klassas som en minoritet, det är därför helt okej att exkludera dem på ovanstående grunder.
Ovanstående ska också läsas med lite ironi och glimten i ögat, eftersom neurotyper är känsliga själar som har svårt att förstå när personer med Asperger är ironiska så måste det skrivas ut tydligt…

Ska unga lämnas utan ersättning?

Nu kommer rapporterna i media, bland annat följande artikel i SvD om att alltfler unga beviljas aktivitetsersättning. Enligt den förvisso rätt mediokra statliga utredningen Brist på brådska beror det på att den psykiska ohälsan ökat bland unga, bland annat pekas unga män med ADHD och Aspergers syndrom ut som den grupp som ökat mest.

Jag är rädd för att Regeringens lösning blir att de avskaffar Aktivitetsersättningen och att de fortsätter blunda för de strukturella problem som finns på bland annat arbetsmarknaden. Det är tufft att få ett arbete om du är ung, har du dessutom en funktionsnedsättning är det förmodligen i det närmaste omöjligt.

Jag är absolut inte nöjd med att många unga inom vår grupp tvingas att leva på de små ekonomiska marginaler som det faktiskt innebär att leva på ersättningarna som ges inom socialförsäkringen. Jag är den första att skriva under på, även om Anders Milton fastslog samma sak i den statliga utredningen Ambition och ansvar, att en av de främsta orsakerna att så få personer med psykisk ohälsa återhämtar sig beror på de låga ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemen, i synnerhet för dem som aldrig kunnat etablera sig på arbetsmarknaden.

Men alternativet är inte att denna grupp kommer att få ett arbete. Enligt SCB:s tämligen usla statistik där de lagt in dyslexi i gruppen ADHD och Asperger, vilket gör att siffrorna är helt oanvändbara, står 43 procent utanför arbetsmarknaden.
Bland dem med psykiska funktionsnedsättningar står 62 procent utanför arbetsmarknaden, om du då har i åtanke att komorbiditeten med andra tillstånd bland dem med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är väldigt hög, framstår SCB:s siffror som alltför optimistiska.
Problemet är alltså inte aktivitetsersättningen i sig, utan att arbetsmarknaden inte fungerar. Det är arbetsmarknaden som är i behov av en rehabilitering.

Sedan är det dags att göra upp med myten om att unga med aktivitetsersättning inte arbetar. Det finns en uppsjö av olika projekt där företag och kommuner bedriver olika former av daglig verksamhet, ibland med ersättningar på mellan 17.000 - 37.000:- per plats/deltagare varje månad. Dessa pengar går ju inte till deltagarna, som sällan får mer än ett par kronor i timmen, utan pengarna går till verksamheten. Ibland handlar den dagliga verksamheten om att deltagaren praktiserar ute på ett företag, exempelvis har IKEA tagit mot deltagare, men det har sällan resulterat i att personen gått vidare till ett arbete. Och varför skulle de? Alla tjänar på systemet, den som driver den dagliga verksamheten får betalt och företaget får gratis arbetskraft.
Alla vinner på det, utom den funktionshindrade själv och möjligen kommunen och staten som står för notan för insatsen.

Det skulle vara ett intressant experiment om man gav dessa pengar till de unga deltagarna direkt för att se hur de skulle sysselsätta sig själva om de fick bestämma helt fritt. Jag gissar på att flera skulle resa jorden runt, men då skulle ju flera "tanter" som tycker om att klappa unga funktionshindrade på huvudet så att de själva kan känna sig duktiga bli arbetslösa - och det får ju inte hända...
Som sagt, alla ska tjäna pengar på våra funktionsnedsättningar, alla utom vi själva…

Och nej, jag är absolut inte någon motståndare till praktik eller arbetsträning och jag har själv haft personer som arbetstränat på Attention i Göteborg, men det ska finnas ett tydligt mål, syfte och avslutning. Det finns det sällan med Daglig verksamhet, deltagarna fortsätter att gå där år efter år och bara en procent går vidare ut i arbetslivet.
Om aktivitetsersättningen försvinner så riskerar de snarare sitta i samma fälla med ännu sämre ekonomiska förutsättningar att någonsin kunna ta sig ur sin situation.