Varning för JCVD

Förmodligen så måste jag drabbats av en mindre hjärnblödning som sabbat mitt omdöme när jag trodde att JCVD kunde vara sevärd. Filmens titel är Jean-Claude Van Dammes initialer och han har också huvudrollen i filmen och spelar en karraktär som är mycket löst baserad på honom själv. Filmen hakar på trenden med att väva in verkliga element i berättelsen, som i övrigt är ren fiktion.
Att hans namn på affischen annars är en varningsklocka för B-film vet nog alla med minnen från 90-talet. Men efter att ha sett trailern och läst om filmen så fick jag intrycket att detta var en intressant metafilm med parodiska inslag som tyder på att Jean-Claude himself har lite självdistans.

Handlingen är att Jean-Claude förlorar vårdnaden om sin dotter i en dyr och utdragen vårdnadstvist som i det närmaste barskrapat honom. Hans karriär har gått i stöpet och han får inga nya roller och hans agent vill inte hjälpa honom.
Han återvänder till Belgien för att vila upp sig, hans VISA-kort fungerar inte och han behöver ta ut pengar. Inne på banken blir han indragen i ett rånförsök och filmen utvecklar sig till ett gisslandrama.
Och ett riktigt uselt sådant.
JCVD är en film som vill framstå som lite smartare än vad den är, därför berättar filmskaparna samma historia ur flera olika vinklar i diverse episoder, att stilgrepp som känns minst lika daterat som Jean Claude Van Damme själv.
JCVD beskrivs som Jean Claude Van Dammes bästa rollprestation, konkurrensen är dock inte mördande, mannen har medverkat i filmer som Streetfighter.

Ska jag säga något positivt om filmen så är fotot väldigt snyggt. Det finns en kul scen i hela filmen, det är i början i rättsalen när hans lilla dotter blir utfrågad om vad hon anser om sin pappas yrke:
- Varje gång hans filmer visas på TV så driver mina vänner med mig.
Om Jean-Claude Van Damme har barn i verkligheten, är inte detta filmen som kommer förhindra dem från att bli potentiella mobbningsoffer.

Upphovsrätt är censur!

Och censur hör inte hemma i ett modernt och demokratiskt samhälle. I en artikel i dagens DN läser jag att Spotify tvingas att rensa bort låtar från sitt utbud.
En del låtar som har funnits i med utbudet har egentligen inte gillats av skivbolagen eller artisterna. En del låtar kommer att tas bort för att de kommer från en viss cd som skivbolagen inte vill ha med och dessutom kommer en del låtar inte heller kunna avlyssnas i alla länder.
Sovjetunionen hade ett generöst system för filmskapande, men eftersom de verk som skapades ansågs kunna uppfattas som kritiska mot systemet så låstes dessa in för att förhindra att en intresserad publik fick ta del av dem. Filmerna visades däremot upp på vissa filmfestivaler utanför Sovjetunionen.
Det är på samma sätt som dagens skivbolag resonerar, det är dags att stärka yttrandefriheten och människors rätt att ta del av fri kultur - slopa upphovsrätten.

Deltog på Psykisk Hälsamässan

Jag var i onsdags uppe i Stockholm och medverkade på Psykisk hälsa-mässan med temat Makt och möte.
Jag var med i en paneldebatt under titeln: Vad sätter käppar i hjulet för oss som hamnat utanför arbetsmarknaden.
Jag får väl vara glad att jag åtminstone fick titeln ordförande i Attention i Göteborg och inte som Jonas Östblom som blev titulerad föredetta missbrukare istället för person med egen erfarenhet av missbruk och idag studerandes vid socialhögskolan.
Det något ironiska över detta var att temat till stor del handlade om vilka ord och begrepp som vi väljer att använda oss utav.

Jag är måttligt nöjd med min insats. Det kändes som om jag fick sagt tre meningar under hela diskussionen, det blev egentligen aldrig någon debatt utan det påminde mer om en intervju. En halvtimme var alltför kort tid för att hinna komma fram till något i ett sådant komplext ämne.
Torbjörn Åström från Fontänhuset hade förberett sig genom att skriva en självbiografi på ett par sidor som bara det hade tagit en halvtimme att gå genom.
Lyssna på Vad sätter käppar i hjulet för oss som hamnat utanför.

Och förresten så läste jag i Elle interiör att tiden är åter mogen för stora porslinsdjur igen. I synnerhet kattdjur med fin päls. Så borsta av din porslinsgeopard i naturlig storlek från 1987…
Även den goda smaken är dödshotad.

Och jag lovar, bilden är inte tagen hemma hos mig.

SJälvmord...

SJ försöker ta livet av mig. Just nu sitter jag och skriver detta ombord på ett X2000 till Göteborg. Och nej, jag är inte paranoid.
De vägrade att jag skulle få boka om min tågbiljett som jag bokat 20:10 trots att jag betalat 230:- i extra avgift för att just kunna boka om den.
Jag hade hunnit med 17.36 tåget, men då jag var tvungen att boka om biljetten innan jag klivit på tåget, för annars så skäller personalen på dig som om du går på dagis.
Eller vägrade, 18:10 tåget var fullbokat, och ville jag åka med tåget 19:10 så ville de ha 500:- för att boka om, jag kände att jag inte kunde motivera att betala så mycket mer för att åka hem en timme tidigare.
Jag försökte fjäska till mig en ny biljett utan kostnad, men det var lönlöst. Det har aldrig fungerat men någon gång ska väl vara den första...
Min energinivå efter att ha suttit och väntat ett par timmar och nu suttit på tåget i två timmar (men det känns som en halv dag) är nere på sista pricken, då mobilen varnar för att batteriet är slut.
Huvudet bultar och hade det varit mer folk på tåget hade jag fått en panikångestattack, så att hämta en Latté i restaurangvagnen och gå genom tåget är helt otänkbart. Den enda vettiga förman man har med deras usla SJ Prio-kort.
Varför tror SJ att de är ett öststatsbolag som säljer resor till Thailand och inte förstår att folk faktiskt pendlar ganska frekvent i det här landet. Jag gör kanske inte mer än en till två resor i månaden mellan Göteborg och Stockholm men det måste gå att hitta ett något mer flexibelt system än dagens. Annars så kommer jag ta flyget i fortsättningen, om inte annat så är det billigare…

Vägverket finner ADHD stötande

En 29-årig kvinna i Södertälje ville ha texten "ADHD" på sin personliga registreringsskylt till sin bil. Det fick hon inte för Vägverket, skriver DN i en artikel.
Vägverket anser att "ADHD" är en teckenkombination som kan "uppfattas som stötande" om den används i detta syfte. Verket lutar sig mot sjätte kapitlet, paragraf 17 i de egna föreskrifterna.

"En personlig fordonsskylt får inte utformas så att det kan väcka anstöt eller medföra olägenhet för någon", står det i den åberopade paragrafen.

Vägverkets beslut kan inte överklagas, så det blir ingen ADHD-bil i Södertälje.

Jag undrar vem som skulle finna detta stötande?

Äntligen - en snygg tandborste

Själv trodde jag att Pininfarina var namnet på kommunalhuset i Uddevalla, det är i alla fall vad som står på skylten som pekar mot området där det ligger.
Men det är tydligen namnet på bilföretaget som äger Volvo-fabriken i Uddevalla. Pininfarina har även designat lyxbilar åt Meserati och Ferrari men börjar dock känna av lågkonjunkturen och designar nu istället tandborstar tillsammans med Pepsodent, eftersom människor knappast kommer sluta borsta tänderna.

Pepsodent Style-Tech är ett designmässigt underverk för oss som har tröttnat på alla neonfärgade alternativt turkosa och blåfärgade rymdskepp till tandborstar som prånglats ut de senaste åren.
I transparent plast med metallförstärkning inuti skaftet och med svarta detaljer sticker den ut från de andra borstarna i affären.
Hade den bara haft röda detaljer så skulle det ha varit den ultimata tandborsten.
(Varför är det så svårt att hitta en svart och röd tandborste är en helt annan fråga.)

30 spänn känns som ett fynd för denna tingest. Jag borstar inte ens tänderna med en vanlig tandborste utan använder mig av en elektrisk tandborste från Braun, utan denna får pryda min necessär.

EU rekommenderar Concerta

Europeiska läkemedelsmyndighetens vetenskapliga kommitté, ett expertråd för läkemedel inom EU anser att fördelarna med den omstridda utskrivningen av den centralstimulerande medicinen till barn och ungdomar med ADHD överväger nackdelarna.
Men medicinen ska kompletteras med behandlingsråd, vilket borde vara en självklart för alla läkemedel. Medicinerna som i Sverige säljs under namnen Concerta och Ritalin påstås av kritiker vara beroendeframkallande, men andra forskningsresultat har snarare visat att riskerna för att hamna i missbruk minskar med rätt medicinering.
Vissa studier tyder på att de kan orsaka bland annat psykoser och hjärtrelaterade sjukdomsproblem, men det är ovanliga biverkningar men ändå värda att ta på allvar och därför är det viktigt att personen under insättningen av läkemedlet får genomgå regelbundna undersökningar där blodtryck och puls kontrolleras.
Europeiska läkemedelsmyndighetens vetenskapliga kommitté slår nu fast att medicinernas produktinformation ska kompletteras med behandlingsråd.

Idag kom mitt Noguchi-bord

För ett par veckor sedan beställde jag ett Noguchi-soffbord. Originalet ritades av den japansk-amerikanske skulptören Isamu Noguchi 1944 och anses vara ett av världens mest kända soffbord.
Jag har sedan jag upptäckte bordet bland annat sett det i så skilda sammanhang som i TV-serien "Sex and the City" och i TV-spelet "The World Ends With You" från Square.
Ovandelen av bordet är som synes på bilden en 2 centimeter tjock glasskiva som vilar på två sammansatta bågar av ek som utgör bordets ben och konstruktionen ger skivan en nästan svävande känsla.

Veckans fynd, en till röd skotskrutig slips…

En man kan aldrig ha för många skotskrutiga slipsar med röd bas, denna hittade jag på Myrorna för 85:-. Enligt etiketten så är den från Abercrombie & Fitch, mönstret är inget riktigt skotskrutigt mönster, jag kan inte hitta det i min bok med olika Tartan-mönster. Utan det är förmodligen en egen konstruktion, men är snygg i alla fall och slipsen såg ut att aldrig ens varit knyten tidigare. Ibland kan man göra sådana fynd på second hand.

Och nya glasögon

Idag var jag och hämtade ut mina nya glasögon. Så här ser de ut, tagen med den ganska sunkiga kameran i Xperia. Det är ett par bågar från Ray-Ban i lättmetall och de väger nästan ingenting alls. Det känns väldigt skönt att fått ett par nya bågar då de andra börjat att bli slitna. Nu känns det som om jag har supermannen-syn och ser allt.

Liza Marklund lurad av mytoman

I det senaste numret av Filter läste jag en par sidor lång artikeln om Monica Antonssons avslöjande om hur kvinnan bakom Liza Marklunds succéromaner Gömda och Asyl som i dessa verk går under namnet Mia Eriksson är en bluff.
Jag läste artikeln med stor fascination, inte för att jag är intresserad av Marklunds författarskap, jag har aldrig läst en enda bok av henne. Utan det som fascinerade mig var att vad Marklund måste ha mött är en ytterst skicklig mytoman.
Antonssons egen undersökning efter att hon intervjuat Mia för tidningen Allas ledde till att hon skrivit en egen bok, Mia – sanningen om Gömda.

Liza Marklund har valt att inte kommentera boken förrän hon nu skrivit en debattartikel på Newsmill, eller debattartikel är väl att ta i, en dåres försvarstal ligger närmare sanningen. Artikeln har också uppmärksammats i Aftonbladet.
Sanning är förövrigt ett relativt begrepp för Marklund och lyfter fram att både Gömda och Asyl är skönlitterära verk och hon ser dem som en del av hennes politiska kamp för att synliggöra misshandlade kvinnor.
Själv skriver hon att den förlamande skräck, frustration och hopplöshet som de misshandlade kvinnorna vittnade om gick inte att ge rättvisa i en kort artikel, därför ville hon ge en av dessa kvinnor en chans att prata till punkt.
Jag ville låta henne berätta hela sin historia utan att bli avbruten, för då trodde jag också att människor skulle lyssna, skriver Liza Marklund och menar att detta kunde jag inte göra i objektiv, journalistisk form utan det krävdes ett annat forum.
Tillsammans med den kvinnan som fick pseudonymen Maria ”Mia” Eriksson skrev Marklund vad hon själv kallar för en dokumentär roman, vilket är så långt från en journalistisk text som man bara kan komma enligt henne själv.
Vad Marklund missade var att det mesta i kvinnans berättelse var lögn vilket får Monica Antonssons fråga att kännas berättigad är om Marklund antingen kände till kvinnans bluff eller så är Marklund en usel journalist.

Jag skulle snarare se det som att Marklund är en väldigt godtrogen journalist. Det finns många kvinnor som varit utsatta för våld inom äktenskapet, men de flesta vill inte tala om det öppet, än mindre få två romaner skrivna om sig.
Kvinnan som Marklund träffat har uppenbarligen problem, men inte med sin före detta make som hon påstår förföljer henne, utan med sig själv.
Liza Marklund har råkat ut för en mytoman, en skicklig sådan. Hon har inte bara lurat författaren själv, utan också svenska myndigheter och det amerikanska rättssystemet, vilket måste vara en smärre bedrift bara det. Mytomaner är duktiga på att manipulera andra och om dina intentioner är att hjälpa personen för att du uppfattar att personen är i nöd, så lyssnar du inte på alla varningsklockor som går igång.
Att du hör dem beror enligt dig själv förmodligen på att du själv är en sådan cynisk person eller att du har svårt att lita på andra människor, skulle dina egna intellektualiseringar om varför dina misstankar är felaktiga inte räcka till, är mytomanen inte heller sen med att ”hjälpa dig” slå sådana tankar ur hågen.
Allt, precis allt, hur paradoxalt de än må vara finns det en förklaring på och när det väl går upp för dig hur allt ligger till är det aldrig ett kul uppvaknande, eftersom det får dig att känna dig lurad, du undrar hur du kunde vara så korkad att du inte upptäckte det tidigare och det leder till att du får svårt att lita på inte bara den personen utan alla människor som du träffar framöver. Ibland hade du hellre sovit vidare…
Jag förstår att Marklund hellre somnat om.

Vad hon borde göra istället är att på sikt skriva en tredje bok i serien, som handlar om hur hon blev duperad av den här kvinnans lögner och där hon kan återge sin egen uppfattning om vad som hänt och sitt eget uppvaknande. Inte för att anklaga ”Mia Eriksson” för något, då hon uppenbarligen är svårt psykiskt sjuk och inte kan ställas till svars för sitt eget agerande. Utan för att sprida kunskapen om vad mytomani innebär och de konsekvenser som sjukdomen ger.
Det hade förmodligen varit en bok av Marklund som jag hade kastat mig över för att läsa.

Ny slips

Idag köpte jag en ny skotskrutig slips på Stuk för 199:- vilket får ses som ett mindre fynd, den påminner dessutom om den slips som jag tappade bort i somras direkt efter att jag köpt den. Det är samma tillverkare och väldigt likt mönster, den andra hade svart i sig istället för vitt.

Jag beställde också nya glasögon idag, men det tar två veckor tills de kommer och kommer publicera bilder då. Bågarna kostade 1:- på rea på Synoptik, glasen kostade 2200:-… Det var förvisso halva priset mot dem som jag har på mig nu, men jag kan inte förstå varför glasen kostar så mycket när jag har ett sådant litet synfel som måste korrigeras.
Jag hade velat ha astomatiska glas, det vill säga glasögon som blir mörkare i ljus men prislappen hade dragit iväg med ytterligare 1200:- och det hade jag inte råd med just nu och eftersom jag aldrig prövat ett par sådana känns det som en osäker chansning.

Typografi ska lyfta Sverige ur krisen!

HC Ericson vill i en debattartikel i Expressen att Sverige tar fram ett eget typsnitt som är snyggt och enkelt att läsa, fast han skriver att vi ska ha ett eget alfabet. Vad är det för fel på det vi har idag? Ett alfabet är inte synonymt med ett typsnitt, som är själva skärningen av hur tecknen visas. Något så grundläggande känner HC Ericson också till.
Jag vet inte heller om det hjälper när de flesta lokala tjänstemän skickar ut brev med Comic sans för att det ska se lite "roligare" ut. Att brevet i sin tur kanske handlar om förhållandena inom sluten psykiatrisk tvångsvård rent visuellt kommunicerar samma grafiska uttryck som lappen från dagis om barnens regnkläder är något som de flesta människor inte medvetet tänker på.

Den rekommenderade grafiska profilen för myndigheter förespråkar att de ska använda Trade Gothic eller Adobe Caslon, typsnitt som inte finns i de flesta datorer om det inte har installerats.
Men bägge dessa typsnitt uppfyller kraven på att de är estetiska, funktionella och enkla att läsa, det är med andra ord fullkomligt onödigt att kalla in en formgivare som tar fram ett nytt typsnitt.
Ja, så länge inte Riksdagen planerar att lagstadga om att detta typsnitt måste finnas med som grundtypsnitt i alla operativsystem som säljs i landet, annars så kommer vi nog även i fortsättningen få dras med brev från Comic sans från våra lokala myndigheter.
Det må vara fult, men det orsakar inga finanskriser…

Gott nytt år!

Får ju passa på och önska ett gott nyt år och lägga in en bild från kvällen igår. Här ser man också den skotskrutiga grå-blå flugan som jag köpte på Filippa K och som jag hade sådana bekymmer att knyta men där jag med en dåres envishet till slut lyckades få till en bra knut.
Jag har annars min smoking på mig, man kan ju inte ha det så ofta så man får passa på, under har jag en vit skjorta, smala svarta hängslen som naturligtvis inte syntes.

Jag var hemma hos Thomas och Jessica, vänner till Sanna. Vi åt en riktigt god Marulk till middag, till det drack vi vitt vin och skålade därefter i både mousserande rosévin och champagne. En riktigt trevlig nyår.

Gott nytt år!