Och vad jag egentligen skulle ha…

Och vad jag egentligen skulle köpa idag på H&M, ett par pyjamasbyxor som matchar min rutiga pyjamasjacka från Burberry som jag inhandlade från Ebay för ett tag sedan…

Vad jag också gillade från H&M:s Martin Margiela-kollektion

Jag tänkte också lista lite andra plagg som jag gillade, men som jag vet att jag aldrig skulle använda mer än ett par gånger.

Vem vill inte ha en fuskpäls som gör att du ser ut som något mellanting mellan en övervintrad rockstjärna och rysk hallick. Kul, men knappast användbart om du inte är på rätt humör. Då känns 2499:- lite bortkastat.

Jag gillade verkligen den här väskan som ser ut som ett gitarrfodral i läder, men mer som idé än något som jag skulle kunna bära själv och jag har inte ekonomi att lägga 2999:- på en väska nu.

Dessa bootsen kollade jag på först, men jag är tveksamt inställd till H&M:s skoproduktion och då vill jag inte lägga 1999:- på ett par skor som kan vara sönder om ett par månader (även märken som Tiger undviker jag, en bra tumregel är att hålla sig till det som märket producerar bäst och är mest känt för), trots lädersulan. I det här klimatet innebär förörvigt lädersula att du måste sula om dem direkt hos skomakare.

Den kamelfärgade rocken i butiken har en krage, som möjligen är avtagbar men passformen kändes fel, för trång upptill och för vid nedtill, men ullen var otroligt mjuk. Kostar 1999:- för den med annan kroppshydda än mig.

Denna gillade jag, inte bara för att den är rutig och ser ut som något Two face i Batman skulle ha på sig då det ser ut som om de sytt ihop två överrockar, den ska dock inte knäppas som de gjort på bilden i mitt tycke. Tyvärr fanns den inte i min storlek, jag skulle velat ha provat en storlek mindre för att se hur den satt. Priset låg på 1499:-.

Martin Margiela och James Dean

Nu kommer Thomaz Ransmyr att döda mig, jag brukar aldrig handla på H&M men jag var i behov av ett par pyjamasbyxor och nya strumpor och hade vägarna förbi. Dock hittade jag också något annat, jag besitter nämligen den unika förmågan att jag kan shoppa i stort sett överallt… Om det är en förmåga eller en förbannelse tvivlar jag dock över när kreditkortsräkningen dimper ner…

Martin Margiela har aldrig varit ett namn som jag lagt på minnet, så jag brydde mig inte så mycket om H&M:s nya samarbete med Maison Martin Margiela, som startade 1988. Även om jag nästan köpt något varje år från H&M:s sammarbeten har det mest handlat om assessorer och det mesta har sällan varit min stil och stå och köa är inte riktigt heller min grej. Jag brukar förövrigt säga att det finns två typer av människor, de som står i kö och de som går före i kön och vilken grupp vill du tillhöra? Även om jag är övertygad om att dessa designersamarbeten har höjt H&M:s status, så har också elitisten i mig rynkat på näsan och tänkt att det är fortfarande massproducerat och H&M och det finns få saker om stör mig som när någon annan har ett likadant plagg som jag har på mig…
Martin Margiela är i alla fall en belgisk designer som studerade samtidigt som de smått legendariska Antwerpen six. Belgiskt mode tillhör knappast vanligheterna på dessa norra breddgrader, ibland hittar jag något plagg från Raf Simons, men han känns inte lika hypad längre.
Maison Martin Margielas kollektion för H&M består mestadels av att de har återutgett tidigare plagg med informationslappar vilken kollektionen plagget kommer från. Kollektionen har också beskrivits som H&M:s mest svåråtkomliga kollektion och den verkar inte blivit någon succé för det fanns gott om plagg kvar i butiken flera dagar efter att de släppts. Dagens inköp blev i alla fall följande:

En enklare kavaj i ull, väldigt minimalistisk, bland annat saknar den knappar. 1299:-. Var ursprungligen med i Maison Martin Margielas vår och sommarkollektion 2008.

En vit t-shirt i bomull med tryck på James Dean för 149:-, ett givet köp.

Jag har ingen aning om hur många som eventuellt skadats i processen, men som jag brukar säga;
"Jag tycker att världen ska gå under med stil."

Freaks on heavy metal

Idag letade jag genom mina CD-skivor, det kändes verkligen retro för plötsligt kom jag på mig att jag inte mindes på vilka skivor vissa låtar fanns med på. Det beror nog inte på begynnande demens utan på Spotify.
Det jag letade efter var den gamla svenska gruppen Violets debut-CD "Freaks on heavy metal" (en ganska förvirrande titel, men kan också vara en vad referens till Killing of a flashboy) från 1999. Trots tydliga brittiska influenser från bland annat härhemma husbandet Suede, ett omslag designat av Acne och ett par starka spår gjorde de aldrig något större intryck på den svenska musikscenen.
Jag hittade en promo-CD och utgick från att det var den jag letade efter, men nej där fanns inte låten med. En till tur bland CD-skivorna hittade jag skivan. Jag sitter just nu och lyssnar på "Old School", jo då den fanns på Spotify men jag mindes inte riktigt titeln och det finns en del grupper som kallar sig för Violet…

Jag vet inte vad som hände med Violet, några fler skivor blev det aldrig. Förmodligen dog ambitionen ihop med brittpopen som i slutet av förra århundradet drog sina sista dödsandetag.