Att höj pensionsåldern låter som en bra idé, åtminstone för personer med neuropsykiatriska funktionshinder. Dagens medel på 25 år är faktiskt i lägsta laget, 35 år borde man väl kunna få upp den till?
Den nuvarande regeringen verkar dock inte ha några sådana ambitioner, under de senaste två åren under brinnande högkonjunktur har antalet unga med aktivitetsersättning ökat med 5000 personer, många går direkt från gymnasiet till att bli vad som i folkmun kallas förtidspensionerade. Andelen unga inom daglig verksamhet har ökat med 174 procent under de senaste sex åren och där mindre än en procent per år går vidare från daglig verksamhet till arbete.
Ja, det hade varit önskvärt att få upp pensionsåldern inom denna grupp, men de åtgärder som skulle krävas vill Maud Olofsson inte höra talas om, oavsett vad hon säger i Aftonbladets artikel, något som tidningens läsare inte uppskattade.
Varför ska äldre arbeta längre, vore det inte vettigare att låta yngre människor få tillträde till arbetsmarknaden istället?
2008-11-18
Höj pensionsåldern!
Upplagd av
Henrik D. Ragnevi
kl.
16:19
0
kommentarer
Etiketter: arbetsmarknad, Centern, neuropsykiatriskt funktionshindrade, sextimmars arbetsdag
Vem är upphovsmakaren till ett verk?
Upphovsmannen måste få betalt är ett argument som hörs ofta, men vemm är det? Det borde väl rimligen vara den som står bakom verket.
Upphovsman är inget bra begrepp eftersom ett verk lika gärna kan vara skapat av en kvinna, därför bör begreppet bli upphovsmakaren.
Upphovsmakare kan bara den eller de som skapat verket vara. Förlorar personen eller personerna rättigheterna så är den nye ägaren upphovsrättsinnehavare men aldrig upphovsmakare.
Ett bra exempel på detta är fallet med David Lynch och Twin Peaks, där Lynch tvingades att avtala bort rättigheterna till sitt verk och inte har haft något med utgivningen att göra. Inte heller kunde han påverka den konflikt inför utgivningen av säsong 2 på dvd som utbröt mellan Artisan och Paramount, vilket ledde till att boxen försenades med flera år.
Det är ganska lätt att avgöra vem som är upphovsmakare när man tittar på litteratur, även om det inte alltid är så enkelt…
Inom film så brukar man se regissören som auteur och filmens skapare. Men ibland är det en roll som faller på producenten eller manusförfattaren, i en del fall så har regissören även dessa roller, vilket i så fall gör honom till en ännu större auteur. Om regissören inte har varit det, ja då är det regissörens storhet att ha valt rätt medarbetare.
Inom TV så är det nästan alltid producenten som ses som upphovsmakare till en serie, ibland är det manusförfattare medan regissörer inom TV har en traditionellt svag roll och dessa är också utbytbara på ett helt annat sätt.
När man säger att upphovsmakaren ska få betalt så menar man ofta att upphovsrättsinnehavaren ska ha betalt, fast det vågar man inte säga utan man gömmer sig bakom begrepp som kreatören, konstnärer eller kulturarbetare.
Det är inte nödvändigtvis så på något sätt att upphovsmakaren får en krona, som i fallet med David Lynch och Twin Peaks till exempel. Vi får väl i och för sig hoppas att han inte jobbade gratis när den spelades in.
För där är nästa fråga, varför ska de rimligen få betalt för ett arbete som de gjorde för årtionden sedan? Jag betalar inte min låssmed varje gång jag låser eller öppnar dörren.
Om man menar allvar med att upphovsmakarna ska få betalt så bör man i varje fall gå genom och klassificera vem den verklige upphovsmakaren är. Det som bolagen säljer är distribution av film och TV, och om människor gör den själv via internet, ja då är det inte heller rimligt att kräva att dessa bolag ska ha ersättning för ett arbete som de inte gjort. Då har människor helt enkelt valt bort den produkt som de erbjuder.
Däremot så ska upphovsmakaren ha ersättning, rimligtvis så bör man sätta kulturvetare på att utreda vem denne är först.
Först med ett sådant system så kan man diskutera licensavgifter på ett legitimt sätt.
Upplagd av
Henrik D. Ragnevi
kl.
15:38
0
kommentarer
Etiketter: fildelning, film, TV-serier
Alla måste betala, fem - sex gånger, minst.
Tydligen så kan man inte betala för många gånger för samma sak, fast vi redan enligt lag måste betala TV-licens och att åtminstone jag i min hyra betalat pengar till Comhem, samtidigt som jag betalar en månadsavgift för en digitalbox som jag aldrig ser på. Vad förlorar Kanal 5 på att jag inte ser på Desperate Housewives när de sänder programmet utan att jag tankar hem det själv och ser det när jag vill?
Precis, de förlorar inget på det.
Eftersom jag inte har någon box som mäter tittarsiffror så räknas inte jag som tittare i alla fall. Annonskampanjer går via fler medier än TV, du har reklam via internet, dagstidningar, magasin och stortavlor, så att jag inte ser de små reklamfilmerna spelar heller ingen roll, jag nås av annonsörernas budskap i vilket fall och är med och betalar för innehållet genom min konsumtion.
När en TV-serie är avslutad och släpps på DVD i en samlarbox så brukar jag köpa dem, men jag vill vara med och se serien medan den är aktuell och jag vill inte se den flera år senare.
Aftonbladets läsare har kommit på fler betalningsmodeller enligt följande artikel, om hur vi ska betala för samma sak en femte eller sjätte gång i ordningen. Jag har inget mot en licensavgift, däremot så vill jag inte att man ska övervaka min trafik och se vad jag laddar hem. Det handlar helt enkelt om integritet, har inte människor lärt sig något alls av debatten om FRA?
Förövrigt, minns ingen strejken som var förra året bland manusförfattare som ledde till att flera TV-serier fick ta långa pauser under ett par månader? De strejkade för att de inte ansåg att de fick tillräckligt betalt, så att påstå att upphovsmakarna inte får betalt är ju en ren lögn, skulle de inte vara nöjda så skulle de gått ur i strejk igen, jag lovar…
Upplagd av
Henrik D. Ragnevi
kl.
15:14
2
kommentarer
Etiketter: fildelning, TV-serier
