När allt går fel…

Läste precis en väldigt tänkvärd krönika i Expressen av Britta Svensson:

Alla som har adhd dödar inte (naturligtvis). Men den som dödar kan mycket väl ha adhd.
Det är inget skuldbeläggande, det betyder att det är viktigt att alla med neuropsykiatriska funktionshinder får rätt hjälp. Det finns läkemedel, kognitiv beteendeterapi, psykoterapi mot aggressivitet, anpassad skolgång.
15-åringens advokat säger att pojken levde i en misär där han inte fick sin medicin ordentligt, där han inte hade fasta rutiner, där han vanvårdades.
- Nu mår han bättre, han blir omhändertagen på ett helt annat sätt.
Pojken är på ett LVU-hem, där han är del av den majoritet som har de problem som beskrivs ovan. Först när han mördade fick han den hjälp han borde varit garanterad som ett barn med ett allvarligt funktionshinder.
Det är den sorgliga sanningen om den 15-årige mördaren i Vollsjö.

Ibland blir man bara så trött när den ena tidningen efter den andra hela tiden drar upp vilka neuropsykiatriska diagnoser som diverse gärningsmän har och får det att framstå som om diagnosen skulle vara orsaken. Men Britta Svensson belyser att det ofta finns en rad andra faktorer som spelar in och som kan ha större betydelse.

Fallet i Vollsjö borde få fungera som skrämmande fallbeskrivning hur illa det kan gå när inte tillräckliga resurser ges till unga med neuropsykiatriska funktionshinder.