Seminariedag i Folkets hus

Jag var idag med i en paneldebatt i Folkets hus, jag var inte riktigt beredd på det men blev tillfrågad en halvtimme innan om jag ville vara med och självklart tackade jag ja.
Det gick bra, jag börjar få vanan inne känns det som att föra fram åsikter. Enda gången jag blev upprörd var när LSS-utredningens förslag om att satsa pengar på daglig verksamhet kom på tal och man menade att det skulle gynna gruppen med ADHD.
Då sa jag faktiskt att det känns inte rätt att bryta Regeringens så ofta påtalade utanförskap genom att låsa in människor i daglig verksamhet och att jag hellre ville se att man satsade de här pengarna på arbetsmarknadspolitiska åtgärder, men att jag hoppas att det inte är mina medlemmar som man främst syftar på genom denna satsning.
Sedan frågade hon mig om jag tyckte att arbetsförmedlingen gör ett bra jobb, då kunde jag inte med att göra annat än att le och svara att det tyckte jag inte men att det är inte rätt att ersätta något som fungerar dåligt med något som kommer fungera lika illa.
En sak som aldrig berördes i debatten var dock de låga ersättningsnivåerna, många lyfte fram hur asociala många är och hur många bara sitter hemma framför datorn. Men en stor andel inom denna grupp som diskuterades idag, unga vuxna mellan 18-25 år med neuropsykiatriska funktionshinder lever på garantiersättning och har ungefär 5000:- per månad att leva för. Det är väl självklart att man inte har råd att ha en aktiv fritid.

Sony Ericsson Xperia har fått ett releasedatum

Idag meddelade Sony Ericsson att deras första Windows mobile-lur Xperia X1 ska lanseras den 10:e oktober. Telefonen presenterades i februari och det har tagit över ett halvår innan SE klarat av att leverera.
Det är inte små krav som SE har med denna telefon, just nu genomgår företaget något av ett stålbad där de måste säga upp personal. De tappar andelar på marknaden och aktien sjunker som en sten. Xperia ska inte bara rädda rädda Sony Ericssons ekonomiska situation utan förväntas också döda Iphone och flytta upp SE:s marknadspositioner.

För fem år sedan, Eurokampanjen:

Imorse så kollade jag tio i nio på morgonnyheterna innan jag gick iväg till kontoret och då sa de att läget var under kontroll, fast Anna Lindh redan varit död i flera timmar. Jag fick reda på det inne på Mcdonalds då jag skulle köpa något att äta till frukost knappt en halvtimme senare. Allt fler människor samlades runt teven och de berättade att Anna Lindh hade avlidit efter skadorna hon fick efter överfallet igår, sedan kom Perssons tal. Anna Lindh har alltså blivit mördad, det spreds en tomhet inom mig, en chock och jag ville inte tro att det var sant. Hela restuarangen stannade upp, fler samlades framför TV-n och personalen kom ut och vred upp ljudet.
Det kändes väldigt olustigt att gå upp till kontoret, det satt andra kampanjarbetare och grät i soffan. Lena som är min teamledare kom in och vi kramade om varandra. Sedan ungefär en timme senare hade vi ett krismöte, jag önskade hela tiden att någon kunde stänga av TV-n. Jag vill inte att detta ska bli en mediagrej som de kramar ur varje droppe ur och sitta och lyssna på politiker, journalister och andra förståsigpåare som efter fem minuters analys försöker berätta hur detta ska påverka samhället, för de vet inget mer än oss just nu.
Varför är det alltid de bra människorna som dör?
Det var så många på jobbet som grät öppet, även jag började gråta och jag kände mig så tom på något sätt. Jag vill inte att något sådant ska hända här... Jag vill inte se några politiska mord i Sverige. Hur kunde något sådant här hända? Jag trodde att NK var Sveriges säkraste varuhus, fullt med övervakningskameror och vakter, men det hjälpte inte här. Kamerorna registrerade inte något, polisen har hittills inte varit särskilt effektiv. Detta är ändå det varuhus där kronprinsessan Viktoria får shoppa loss på... Nu är det kanske för tidigt att spekulera om detta var ett mord med politiskt motiv, men vem bär en kniv med sig på stan och riktar in sig på just Anna Lindh. Ett välbekant ansikte som fortfarande ler mot oss från stadens reklampelare. Oavsett vad så kommer denna händelse att få en stor politisk innebörd.
Ett par inom vår organisation som kommer från Sossarna kände Anna sedan tidigare, så jag kan förså lite hur de kände. Sedan så gick några av oss iväg och samlades på ett fik, innan vi gick bort till folkets hus där vi alla skrev ett avsked i en bok till Anna Lindh.
Jag skrev:

"Det värsta med döden är inte människan vi förlorat. Utan att vi blir kvar ensamma med våra minnen. Där kommer Anna Lindh finnas med oss.
Varför hände detta?"

Som är ungefär vad jag skrev efter i dödsannonsen till min mamma då hon gick bort för ett par år sedan. Jag undrar hur Annas familj mår nu, och hur de reagerar på att människor som inte ens kände henne sörjer henne nu.
Kanske ser de det som något bra, en bekräftelse på hur omtyckt hon var? Kanske blir de förbannade för att vi tar deras "sorg" ifrån dem, så kände jag då min mamma gick bort direkt efteråt då släktingar och vänner till henne som inte hört av sig till henne på flera år hörde av sig efter hennes död.
Nu förstår jag att de kanske sörjde sin egen dödlighet, hur bräcklig och känslig människan är.

Något som slog mig är att Anna Lindh fick inte ens lov att rösta i detta valet, i en fråga som hon var så engagerad i... Hon hade antagligen inte poströstat, hon skulle säkert rösta ihop med de andra ministrarna på valdagen och lägga sin röst i urnan framför TV-kamerorna, så som de alltid gör av tradition i varje val. Hon får inte uppleva någon valvaka, eller veta slutresultatet och hennes framtid är plötsligt bara borta.
2003-05-11

Sverige – Norge 0 – 1

Egentligen har jag och han väldigt mycket gemensamt, till exempel kom han in på teaterhögskolan när han sökte första gången, jag kom inte in när jag sökte till gymnasiets estetiska teaterprogram. När han lockar 400 personer så drar jag kanske fyra. Under förra året skrev han en självbiografi som ska filmatiseras, själv har jag skrivit denna blogg och …

Nej, vi har kanske inte så mycket gemensamt, jag pratar om Pelle Sandstrak som igår var i Borås med sin föreställning Mr Tourette och jag. Sveriges Radio P4 Sjuhärd gjorde ett inslag med honom och mig från Kulturhuset i Borås där vi diskuterade våra olika funktionshinder. Pelle är en förebild som inspirerar, inte bara dem med Tourettes syndrom utan alla med neuropsykiatriska funktionshinder. Jag har sett hans föreställning två gånger tidigare och han är fruktansvärt underhållande.

Jag vill byta diagnos!
Det verkar som om personer med Tourettes har dragit lyckolotten i diagnoslotteriet. I alla fall om man får tro Pelle eller Eric Donell, som också har Tourettes. Det verkar hända nya roliga saker hela tiden, men har man ADHD, ja då händer det förvisso saker men det är sällan speciellt kul. Eller Asperger, då verkar ingenting hända - någonsin…
Därför tänker jag imorgon deklarera för BNK som håller en seminariedag på Folkets hus i Göteborg att jag tänker returnera mina diagnoser i utbyte mot en Tourette-diagnos. Det är ändå så få personer som får en Tourette-diagnos så jag utgår från att de ändå har många på lager.
Eller så handlar det kanske bara om att försöka se det komiska i varje liten egenhet som dessa funktionshinder medför. För egentligen är det inte speciellt kul att som i Pelles fall inte kunna passera genom en dörröppning. Vi skulle aldrig skratta åt någon i rullstol som inte kan ta sig ned för en trappa som exempel eller som skulle ramla ned...
Okej, en del kanske skulle det. Men det är för att det är mycket, mycket små människor…
Vill ni lyssna på vad jag och den norske pratkvarnen hade att säga, (Pelle hade en hel del...)
Lyssna på inslaget här: Klicka här.