Om fler hade ADHD minskar arbetslösheten

Det skriver läkaren och frilansjournalisten Anders Hansen i en artikel i Läkartidningen. I den hänvisar han till en undersökning som presenteras i Occupational and Environmental Medicine, där artikelförfattarna utgått från förvärvsarbetande individer mellan 18 och 44 år från tio olika länder. Dessa är USA, Spanien, Tyskland, Libanon, Mexiko, Nederländerna, Belgien, Colombia, Frankrike och Italien.

Totalt omfattade studien data från drygt 7000 individer, både män, kvinnor med olika utbildningsnivå anställda både inom privat och offentlig sektor och som intervjuats och utvärderats avseende bland annat ADHD.
Enligt artikelförfattarna uppfyllde 3,5 procent DSM-IV-kriterierna för ADHD. Det bör betonas att uppgifterna endast kommer från de intervjuer som gjorts med studiedeltagarna och inte från journaler. Studiedeltagarna fick också uppge hur ofta de varit frånvarande från arbetet på grund av sjukdom under den senaste 30-dagarsperioden.
Resultaten tyder på att individer med ADHD hade nedsatt arbetskapacitet jämfört med individer som inte har ADHD. Om man slår samman arbetsbortfallet per individ med antalet individer med ADHD i samtliga av de studerade länderna rör det sig om en omfattande nedsättning av arbetskraften med 143,8 miljoner dagars arbetsbortfall per år.

Det ska dock betonas att analysen inte tar hänsyn till annan samsjuklighet, poängterar Hansen. Komorbiditet är vanligt vid ADHD och i vilken utsträckning det påverkar arbetsbortfallet som noterats i studien har man inte tagit hänsyn till.
Förutom de problem som det leder till för individen och dennes anhöriga, innebär detta också en stor kostnad för samhället. Dessa kostnader bör man ta hänsyn till i diskussionen kring behandling av ADHD då arbetsbortfallet innebär stora kostnader.
Artikeln avslutas med ett påstående om att det också kan vara ekonomiskt motiverat för arbetsgivare att överväga om personalen bör genomgå screening för ADHD så att individer som diagnostiseras kan få behandling.

I Anders Hansens referat saknas reflektioner över vad denna undersökning kommit fram till.
Undersökningens resultat påvisar att arbetsbortfallet motsvarar ca 400.000 personer som inte arbetar alls, men samtidigt saknas kritik mot att det kanske inte är personerna med ADHD som det är "fel" på, det kanske är arbetsdagarna som är för långa? Men någon sådant synsätt saknas. Och faktiskt, om fler personer haft ADHD hade fler behövts på arbetsmarknaden och därmed hade också arbetslösheten sjunkit.
Jag har varit inne på det tidigare, korta arbetstiden och anpassa arbetsmarknaden för alla. Det är bara så man kan få ut fler människor med neuropsykiatriska funktionshinder på arbetsmarknaden.
Sedan kan man ifrågasätta trovärdigheten i en undersökning som inte brytt sig om att ta med aspekter som samsjuklighet då personer med ADHD ofta drabbas av annan psykisk ohälsa, inte minst när personen gått obehandlad.
Dessutom verkar man ha missat en aspekt, de flesta med ADHD arbetar inte. Arbetslösheten inom denna grupp kan vara så pass hög som upp till 70 procent.
Jag skulle dessutom vilja ifrågasätta artikelförfattarnas slutpåstående om att arbetsgivare skulle se till att fler bland dess anställda fick genomgå utredning och får behandling på grund av ekonomiskt incitament.
Är det inte större risk att personer med ADHD i ännu högre grad hamnar utanför arbetsmarknaden efter att arbetsgivare fått vetskap om personens diagnos? Denna diskriminering löser ingen medicinsk behandling i världen…