Var ska min jobbcoach sova?

Jag har sett det enormt kritiserade programmet Jobbjägaren på Kanal 5 Play. Den enda anledningen till att jag såg programmet var just för att det fått så mycket protester innan, annars skulle jag förmodligen helt missat att programmet ens gick på TV. Detta måste förmodligen vara den mest kontraproduktiva protest som genomförts.

Så vad tyckte jag om programmet?

Jag tycker ingenting, däremot så väcktes en massa frågor?

Varför ska jobbcoachen bo hemma hos familjen?
Har Kanal 5 så risig budget att de inte hade råd med hotell? Finns det någon evidens för denna "metod"? Förekommer det i verkligheten?
Själv tycker jag det verkar rätt scary att ha en jobbcoach boende hemma hos sig.

Och det där med städningen, det måste väl vara en myt att arbetslösa inte städar?
Inte fan städar jag nu när jag arbetar i alla fall, det orkar jag inte. Okej, nu var det väl inte så att jag städade så flitigt innan heller, men jag städade mer och det var aldrig ett problem att jag saknade rena kläder, det är det nu kan jag säga…

Varför får Susanne inte prata om sin psykiska ohälsa?
Hur kommer hon må under längre sikt om hon inte kan vara öppen med sina problem på arbetsplatsen, själv hade jag tyckt det var kul om någon hade pratat om vilka läkemedel de äter. Då hade jag kanske kunnat kallprata med personen ifråga och tycka att det var lite intressant, men jag misstänker att det förmodligen bara är jag…

Varför åker Julia och Susanne med flygbuss till Arlanda?
Dessa bussar är ju lite speciella och är inte alls som vanlig kollektivtrafik. Men hennes svårigheter med att åka kollektivt visar ganska uppenbart att Susanne hade lite mer problem än genomsnittet (möjligen en mildare form av social fobi är en okvalificerad gissning från min sida), jag tror nog att de flesta arbetslösa i större städer åker med kollektivtrafiken för något annat har de inte råd med.

Hur förklarades det för potentiell arbetsgivare att ett kamerateam filmade intervjun?
Tycker inte de att det är rätt märkligt, jag hade tyckt det. Det mesta i programmet kändes väldigt riggat och som om de följde en mall.

Men inga av de här sakerna gjorde jag med min coach. Hon var jättetrevlig, men vi drack mest kaffe och så pratade hon ibland med min chef och och handläggaren på AF. Men jag var ganska självgående och fixade allt på egen hand.

Henrik Ragnevi, föreläsare och arbetsledare

Jag tillsammans med Christina Ahl, också Attitydambassadör inom (H)järnkoll.

Har diagnoserna ADHD och Aspergers syndrom:
Som barn var jag okoncentrerad och rastlös, men fick aldrig någon diagnos. Senare läste jag it på Chalmers, mediateknik och filmvetenskap, jag hade svårt att få ihop helhet i det jag läst - Man blir väldigt koncentrerad på detaljer när man har Aspergers.
När jag var 24 år rekommenderades jag en utredning för ADHD. Läkaren sa direkt att jag också hade Aspergers.
Det gjorde mig förvånad, för jag hade jobbat som ledsagare åt en kille med just det och han hade mycket större problem. Senare har jag lärt mig att det finns ett stort spann av symptom inom sjukdomen. Själv märker jag mest att jag blir tröttare än andra av socialt umgänge.
Några oöverstigliga studieproblem hade jag inte. Det blev värre att söka arbete. Jag hade svårt att göra bra intryck på anställningsintervjuer, hur mycket jag än tränade i förväg. Arbetsgivarna kände av att jag är annorlunda.
De gånger jag berättade om mina diagnoser i ansökningsbrevet, blev jag inte ens kallad till intervju.
Jag hade sjukersättning i fem år och skulle få rehabilitering via Arbetsförmedlingen, jag förstod aldrig att det var meningen att jag själv skulle skaffa arbetsträningsplats, så jag stämplades som omotiverad och ovillig till samarbete.
Sedan skaffade jag själv ett jobb och då fick jag, exempelvis, en massa hjälpmedel av dem.
Brukarföreningen Attention anställde mig som arbetande ordförande och jag jobbar också åt Nätverket för brukarföreningar inom det psykiatriska området, i Göteborg NSPHiG. Jag föreläser om psykiska problem och är arbetsledare för mina två med arbetare som har ADHD, respektive Aspergers.
Mina sjukdomar gör att jag kan få stunder av utmattning under dagen, men det kan jag planera efter.
Ibland ser jag på facebook att gamla studiekamrater ska jobba i Asien eller liknande. Då händer det att jag saknar att få arbeta så. Men det skulle aldrig ha fungerat. Jag har svårt nog med Stockholmsresorna. Dagen efter har jag socialbaksmälla. Jag är helt utslagen.

Berättat för Ingalill Löfgren

Skaffa ADHD-märket på din FB-profil

Fixade så det är möjligt att få en ADHD-pin på din Facebook-profil, fattar inte att det inte redan fanns…

Ytterligare ett årsmöte avklarat

Detta var mitt femte årsmöte med Attention i Göteborg och det fortlöpte väldigt lugnt. Vi har valt en ny verksamhetsplan som följer den som riksförbundet använder, detta för att vi ska kunna använda oss av Attentions intressepolitiska program på ett bättre sätt i vår verksamhet.

Det har varit väldigt mycket arbete inför årsmötet. Som vanligt så måste en verksamhetsberättelse skrivas, jag brukar kalla detta för ett straffarbete som drabbar föreningsaktiva varje år och varje gång tänker jag att jag måste bli bättre på att föra dagbok över vad jag gör. Men ändå så blir det inte av och jag får sitta och leta i mail, protokoll och i kalendern för att se vilka föreläsningar vi gjort, vilka evenemang vi varit med på och i vilka arbetsgrupper som vi deltagit i…

Och hur många läser detta dokument sedan? Förmodligen inte särskilt många, men skulle det finnas något intresse så finns den att läsa här.

Det valdes in tre nya ledamöter, välkommen Anders, Calle och Helen.

Madelein fortsätter som vice ordförande, Rose-Marie som kassör och Raili som sekreterare.