Tidigare i veckan så postade jag ett inlägg i gruppen Hjärtefrågor NPF. Det var aldrig min mening att göra någon upprörd, och jag trodde inte att reaktionen skulle bli så stark. Det var inte heller riktad till någon särskild medlem. Det jag ville var bara att visa att när det väl kom till kritan så älskar föräldrar sina barn. Jag hade blivit mer rädd om reaktionen varit den omvända och min inkorg fylldes av erbjudanden.
Uttalandet gjorde jag också som privatperson och har inget med Attentions ståndpunkt att göra, varken lokalt eller nationellt och jag påpekade också att det inte var något officiellt uttalande.
Jag har förövrigt de senaste fem åren tagit mot hundratals samtal från förtvivlade föräldrar och arbetar med frågor som berör vård, stöd och skola i diverse forum. Jag har lyssnat på föräldrar som har varit desperata, där deras barn försökt bränna ned hus, där föräldrarna blivit misshandlade av sina barn, blivit LVU-placerade. Jag hade tidigare samma dag suttit i ett möte på Göteborgs rättighetscenter med deras jurist och en mamma där stödet från skolan och kommunen inte fungerade.
Varför skrev jag det, tja alla kan väl bli lite väl impulsiva ibland men jag hade faktiskt en poäng som jag ska försöka förklara. Att även om problemen egentligen rör någon annan instans som exempelvis skolan, så känner barnet av att det är han eller hon som är problemet och det påverkar dess självkänsla för resten av livet.
Jag har under de senaste åren hållit ett hundratal självhjälpsgrupper för vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tyvärr känner många att de alltid har varit ett problem för sina föräldrar vilket är ett återkommande tema på många av träffarna. Många känner sig inte respekterad av sina föräldrar, en del har brutit med sina familj helt, de kontaktar inte sina föräldrar när de får problem med t.ex. andra sjukdomar senare i livet för att de vill inte bli till ytterligare problem.
Visst jag hade en ironisk ton som kanske inte går hem hos dem som inte känner mig privat, men min avsikt var egentligen att få människor att tänka till och inte prata om sina barn som ett problem, men det slog helt fel och istället reagerade de flesta mer eller mindre i affekt.
Det sista jag postade var att jag försökte be om ursäkt eftersom det inte var min mening att göra någon upprörd. Sedan hängde sig min iphone och jag kunde inte starta om den förrän jag kom hem men då var jag utkastad ur klubben så jag vet ju inte ens vad som skrevs om mig efteråt mer än det Madde berättade för mig. Sedan pratade jag med Birgitta Engholm på riksförbundet dagen efter, där jag försökte förklara ungefär detsamma som jag skrivit ovan. Jag vet också att min lokala förening haft möte ikväll och diskuterat detta.
Vad har jag lärt mig
av detta?
Att använda sig av provokativ psykologi på föräldrar är en
dålig idé och att jag ska sova på saken innan jag postar något som kan
uppfattas som provokativt.
