GP torsdag 11 juni: Vuxna med adhd får ingen medicin

Sedan ett halvår tillbaka skrivs medicin mot adhd hos vuxna inte längre ut i Västra Götland. Ingen vet när, eller om, stoppet hävs, skriver journalisten Madeleine Sahlman i GP i torsdagens tidning.
Enligt artikeln är beslutet är en effekt av regionens tuffare attityd mot läkemedel. Det är en del av det ”ordnade införandet” av nya mediciner som regionen har som policy. Detta som ett led i att få grepp om kostnaderna för läkemedel.
Behandling med två centralstimulerande preparat godkändes sent i höstas som behandling för vuxna med adhd. I praktiken har liknande läkemedel använts för denna patientgrupp under flera år, men utan att det varit godkänt av Läkemedelsverket. När godkännandet kom infördes samtidigt ett stopp för möjligheten att skriva ut medicinen till nya patienter, framgår det av i artikeln.
Detta innebär ett stor problem för missbruksvården i Göteborg där de upplever att man har förlorat ett effektivt behandlingsalternativ.
– Vi räknar med att var fjärde patient vi vårdar för beroendeproblematik samtidigt har adhd. Det är alltså en ganska stor grupp människor det handlar om, säger Tim Van Loo som är överläkare vid beroendekliniken på Sahlgrenska Universitetssjukhus.
Enligt artikeln saknas ett vårdprogram för vuxna med adhd i regionen. Ett sådant program brukar omfatta allt från utredning och medicinering till de andra åtgärder som behövs. Enligt uppgifter som Madeleine Sahlman fått ta del av fick Sektorsrådet för psykiatri uppdraget att ta fram ett vårdprogram tidigare i år.
Något sådant finns inte ännu och i väntan på detta kan också ett eventuellt återinförande av medicineringen dröja. Osäkert hur länge.
– Det känns oerhört frustrerande att inte kunna erbjuda medicinen till de patienter som behöver, säger Tim Van Loo. Vi har sett många ”hopplösa” patienter återgå i arbete och kunna få ett normalt fungerande liv tack vare de centralstimulerande medicinerna. I dag kan vi bara se på utan att hjälpa.
Att läkemedlen inte skrivs ut inom Västra Götalandsregionen är välkänt, exempelvis inom kriminalvården i andra delar av landet. Där kan personer med adhd och missbruksproblem som avtjänar fängelsestraff ha haft något av dessa preparat under tiden i fängelset, men när muck snart närmar sig trappas medicineringen ner och avslutas. Väl på hemmaplan i Västra Götaland skrivs ingen medicin ut, avslutar Madeleine Sahlman sin artikel.

Och jag tror de flesta förstår vilka konsekvenserna av ett sådant beslut blir för denna grupp.
Hur mycket kostar inte det samhället rent ekonomiskt?
För att inte tala om det personliga lidandet.

Artikeln gick i torsdagens GP den 11:e juni. Att jag inte gjort ett referat på den förrän nu beror på att jag varit fruktansvärt upptagen och den verkar inte gå att hitta på GP.se.
Det ska bli väldigt intressant att träffa både Peter Lönnroth och Karin Lendenius, för om de menar att det är upp till varje läkare att fatta individuella beslut, förstår jag inte varför Tim Van Loo som är överläkare på beroendekliniken anser att han förlorat ett effektivt behandlingsalternativ.
Har han också kanske missuppfattat direktiven?
Det känns lite som att individuella prövningar bara är en omskrivning för att läkare får lov att skriva ut läkemedlet, men att man helst ser att de inte gör det.

Bemötande är också en fråga om tillgänglighet

Bara för att du kan gå upp för en trappa innebär inte det att du per automatik får tillgång till hela samhället. Tvärt om så har neuropsykiatriskt funktionshindrade lägre sysselsättningsgrad, sämre hjälp och stödinsatser och råkar ofta betydligt mer illa ut än många andra grupper.
Därför deltog Attention i Göteborg under banderollen ”ADHD syns inte, men det märks.” i Marchen för tillgänglighet som gick av stapeln 13 juni. Tillgänglighet verkar främst ha blivit en fråga för personer fysiska funktionsnedsättningar, men borde också omfatta oss.
Mycket av den diskriminering vi kan råka ut för beror på okunskap och det felaktiga bemötande som följer. Därför borde också bemötande klassas som en tillgänglighetsfråga.
För många kan exempelvis öppna frågor vara problematiskt och svaren blir oftast ”God dag yxskaft” när handläggaren inte förstår problematiken, om handläggaren får något svar överhuvudtaget. Det leder till att personen utestängs från möjliga aktiviteter eller rätt hjälp och stödinsatser eftersom inga alternativ ens presenterades.
I andra sammanhang ses undanhållande av information som en härskarteknik, men inom viss offentlig verksamhet är det en del av socialt arbete som lärs ut på Socialhögskolan.
Marchen för tillgänglighet stoppade under nästan en timmes tid upp all trafik i Göteborg, under tiden kämpade jag och David God med att hålla vepan högt och den ville gärna veckla ihop sig på mitten. (Vinyl är inte rätt materialval.) Trotts detta drog den blickarna till sig och många läste vad som stod på den.
För att inte exkludera någon grupp stod det under rubriken att detta också gäller Asperger, Tourettes syndrom, OCD- och ODD-problematik. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är ett för långt ord för att det ska vara praktiskt hanterbart i rubriker och NPF förstår ingen vad det betyder, utom vi själva möjligen.
Jag kanske oftast tar det för givet, men visst är jag glad över att jag kan gå upp och ner för en trappa. Inte minst när jag får göra det fyra gånger för att jag glömt mobilen, nycklarna till jobbet, plånboken, filofaxen eller medicinen. Det syns inte på mig att jag har ADHD och Asperger, men visst sjutton märks det.