När inte ens ett par skor piggar upp...

Idag har jag vart låg, och de flesta människor har säkert sådana dagar. Inte ens inköpet av ett par nya svarta chelsea-boots på NK piggade upp mig. Jag hade kollat upp dem dagen innan då jag var på där och tänkte att det är lika bra att köpa dem då det var precis sådana som jag vill ha, så jag åkte dit idag och gick ut med dem i en NK-kasse.
De är i svart läder, och med en riktig träklack denna gång. Modellen är en klassiker som slog genom under 60-talets början med Beatles och som sedan burits av åtskilliga stilikoner under följande årtionden. Detta utgör mitt fjärde par under de senaste åren. Det enda som gör mig skeptisk är att jag tycker Gant är ett dyrare svenne-märke och som inte skiljer sig väsentligt från Dressmann i stil på mycket av utbudet.
De vill säkert vara något i stil med "Ralph Laureen", men det känns bara odaterat och ointressant. Nu finns det i och för sig en viss skillnad, Gant tillverkar skor och det gör tack och lov inte Dressman och de här skorna var förövrigt snygga och de såg bättre ut än Rizzos modell...
Förövrigt har ju inte Gant varit ett amerikanskt märke på väldigt länge utan ägs av ett svenskt bolag som köpt upp rättigheterna. Förövrigt gäller detsamma för Rizzo, det ägs av Wedins och är ett svenskt företag som låtsas vara italienskt sedan de köpt upp det italienska företaget och därmed också dess licens.
Det är synd att det inte syns då andra svenska märken och designers lyckas kännas både internationella och svenska på samma gång. Både Gant och Rizzo känns mest som om de försöker att låtsas vara något som de inte är. Det är som om Volvo skulle sluta designa och bygga bilar här och flytta allt detta utomlands men fortfarande hävda att det var ett svenskt bilmärke. Vilka skulle de lura?
Nåväl det spelar för min del ingen större roll och jag är säkert bara extra pessimistisk idag för att jag är på uselt humör…
Det är bara att glömma dagens bekymmer, imorgon kommer nya…

För fem år sedan, Eurokampanjen:

Människor blir så sura när det är dåligt väder ute och det kändes riktigt jobbigt idag. Vi i teamet fikade ihop imorse och gick genom Nej-sidans argument, det fanns så mycket nationalistisk propaganda och lögner i deras material att det var skrämmande, ännu mer skrämmande är att människor verkligen tror på detta på allvar. De spelar verkligen inte rent, men jag hade inte räknat med att de skulle sprida fakta från Sverige demokraterna... Min fiendes fiende är också min vän brukar det heta, men jag skäms för att vänstern i Sverige har gett efter för nationalistismen.
Sedan finns det så mycket idioter ute, man måste ändå försöka att tala med dem och förklara hur det ligger till, men tillslut orkar man inte. Om en person som är helt övertygad om att Tyskland kommer ta våra pengar så är det svårt att säga annat än; nej, du kan vara lugn, de kommer inte att ta våra pengar och sedan får en massa andra konstiga påståenden om invandring, budgettunderskott och självständighet i en enda röra och samtidigt ifrågasätter vem jag är. Ja då blir jag bara så trött, då vill man inte diskutera utan bara föra en monolog och det gäller att inte ge efter då... Det är svårt att vara trevlig just då, det är då man får lust att svara ; när jag hör dina åsikter så tycker jag inte det är någon förlust ifall vi förlorar vår demokrati för världen klarar sig bättre utan dem.
Trots att opinionsiffrorna pekar nedåt just nu så tror jag att vi kommer lyckats ta hem detta... Sunt förnuft och solidaritet för Europa måste segra...
Men Jonas Sjöstedt tycker att jag är en lallande idiot. Jag tar det som en komplimang, för man måste vara en idiot om man vill ändra den rådande ordningen som Fassbinder sa.
Men Jonas, om dina argument mot EU för tio år sedan var att östeuropa aldrig skulle få gå med i EU och de är på väg in nu, varför säger du nej fortfarande? Var är din solidaritet med dessa människor i betydligt fattigare länder och varför går du nationalisternas ärende?
Det känns tveksamt om jag någonsin kommer kunna rösta på vänsterpartiet igen efter detta...

Sun Wall - sätter Kina på kartan i nedre centrala Göteborg

Efter vart och shoppat i Nordstan där min vän Sanna köpte två par skor inför den stundande hösten och en tur till NK där jag också kollade efter nya pjucks. Jag hittade ett par väldigt fina chelsea boots från Gant som kostade 1500:- och som jag vill ha. Får se om jag köper dem...
Sedan bestämde vi oss för att äta, utbudet av enklare restauranger är ganska begränsat i den delen av stan och vi kände oss inte tillräckligt uppklädda för att gå in på SoHo.
Så istället hamnade vi på en liten kinakrog med namnet Sun Wall, där de varje dag serverar tre små rätter bestående av friterade räkor och friterad kyckling med sötsur sås, samt biff med bambuskott och ris för 69:- och dessutom ingick det banan med glass till efterrätt. En öl kostade 39:- och ett glas rött 32:-, det var heller inget litet glas... Med sådana priser spelar en pittoresk inredning mindre roll, låt oss säga att det gör det hela mer autentiskt.
Bilden blev inte så bra, även om Sanna blev väldigt bra på kortet. Jag har verkligen blivit bortskämd med hur bra bilder digitalkameran tar jämfört med den usla kamera som finns i mobilen.
Efter denna billiga middag avslutade vi istället med att gå till Kafé Wallgatan och dricka stans dyraste caffe latté för 38:-. Jag trodde att t.ex. redan nämnda SoHo var dyrast med 37:- men tydligen inte. Det var inget fel på den men jag vet inte om jag kan säga att det var den bästa latté jag druckit.