Höj ersättningen för unga med funktionsnedsättning

Jag hittade av en slump följande artikel som jag skrev för drygt ett år sedan, trodde aldrig att HSO publicerade den i rapporten, men det hade lagt ut den på sin webbsida:

Hela 240 miljarder, så mycket kostar utanförskapet under en livstid för varje ny årskull, enligt nationalekonomen Ingvar Nilsson. Han har räknat på den samhällsekonomiska kostnaden för personer som hamnat utanför på grund av missbruk, psykisk ohälsa eller arbetslöshet.

Det är svårt att ta sig in på arbetsmarknaden om du är ung, har du dessutom en funktionsnedsättning blir det i det närmaste omöjligt. Med riktade insatser så skulle enorma summor kunna sparas, trots det stannar de satsningar som genomförts under senaste mandatperioden vid halvmesyrer som haft små resultat när det kommer till att hjälpa gruppen ut på arbetsmarknaden.

Det har talats om resursjobb för utförsäkrade, en åtgärd som bara försvann, mycket om sociala kooperativ och organisationer som skapar sysselsättning har fått extra medel för ändamålet. Det har lanserats insatser som Särskilt nystartsjobb, Utvecklingsanställning och Trygghetsanställning men ändå ser arbetsmarknaden för unga med funktionsnedsättning lika luguber ut som en Norén-uppsättning.

Istället borde kanske Sverige ha tittat på den danska modellen med flexjobb (fleksjob), som innebär att arbetsgivaren betalar för den tid var och en kan och orkar arbeta, medan staten betalar resterande och det utan krångel med sjukintyg från läkare. Företag i Danmark utannonserar också flexjobb på den danska motsvarigheten till platsbanken.

Har du inte haft ett arbete tidigare och därmed saknar sjukgrundad inkomst tvingas du leva på den lägsta nivån som socialförsäkringen utgör och du hamnar i ett permanent ekonomiskt utanförskap.
Jag fick en gång frågan från Socialhögskolan om jag ansåg att Operahuset i Göteborg var tillgängligt för våra medlemmar, jag svarade:
– Det är inget problem för vår grupp, de har nämligen inte råd att gå dit.

Tyvärr är det så att många som jag möter lever långt under fattigdomsstrecket och har inte ens pengar till mat hela månaden. Att ständigt tvingas leva på marginalen gör inte någon mer arbetsför, tvärtom visar alla undersökningar på att en bidragande orsak till att den psykiska hälsan försämras bland människor med psykiska funktionsnedsättningar är de låga ersättningarna inom socialförsäkringssystemet.
Därför borde det vara rimligt att unga med en funktionsnedsättning garanteras en inkomst i linje med Konsumentverkets beräknade kostnader för ett ensamhushåll. Naturligtvis utan restrektioner som hindrar personen från att få en aktiv del i samhället genom studier eller ideellt arbete inom föreningslivet.

Dyrt? Förmodligen, och en del anser troligtvis att vi inte har råd att satsa pengar på unga med funktionsnedsättning, speciellt inte i sviterna efter en finanskris. Men med Ingvar Nilssons rapport i handen så borde frågeställningen vara den omvända – hur har vi råd att inte satsa mer pengar på att hjälpa denna grupp?